15 nov 2017
”Första isen på bilrutorna skrapad och dagsljuset blir en allt mer begränsad företeelse. Hösten kan vara så vacker, frosten som lagt sig över landskapet på morgonen gnistrar i den lite bleka höstsolens morgonstrålar. Hösten kan också vara mörk och lerig då regn och blåst piskar mot fasader och ansikten när vi rusar fram i det ruggiga novembermörkret.

Om vi nu går in i den mörkare årstiden så finns det också andra mörker som flutit upp till ytan. Frågan om sexuella trakasserier, ofredanden och övergrepp har blivit högaktuell inom så många samhällssektorer och nu också i kulturbranschen. Personligen blir jag både förtvivlad, arg och ledsen när jag tar del av alla dessa vittnesmål om hur personer med övertag och maktposition utnyttjat och kränkt sina medarbetare, elever och kollegor!

Efter egen skolgång, föreningsengagemang, arbeten i offentlig- och privat sektor och ett antal års fackligt och politiskt arbete vet jag att det inte är i en enskild isolerad sektor av samhället där detta otyg förekommer. Dessvärre förekommer det på alla upptänkliga platser och i alla tänkbara och otänkbara sammanhang! Det gör så förbaskat ont att det sker om och om igen, varför?

När nu skådespelare, sångare, dansare och många andra i branschen höjer sina röster och pekar på dessa missförhållanden och maktmissbruk inom kulturinstitutioner av alla de slag och digniteter måste det tas på allvar. Branschen måste ta tag i detta och inte lägga locket på. Till saken hör att de flesta som utsatts är kvinnor och det gör det så tydligt hur ojämnställt vårt samhälle fortfarande är trots att vi lever och verkar 2017.

Det handlar om makt och positioner och otrygga grundvillkor för medarbetare i branschen.  Det handlar om en marknad där var och en måste se om sitt hus och ”ta en och annan obehaglighet” för att ens få vara med och verka i en hårt konkurrensutsatt bransch. Det är en bransch där jag i min enfald trott att medvetenheten skulle vara större och jämställdheten kommit längre än på många andra håll i samhället? Ack vad jag bedragit mig.

Vi som ansvarar för de regionala institutionerna har en stor uppgift framför oss. Vi politiker måste ställa tydliga krav på värdegrundsarbete och systematiskt arbete med diskriminerings- och jämställdhetsfrågor. Personer som inte hanterar sina medmänniskor med respekt ska inte få fortsätta att kränka andra och de ska under inga omständigheter få vara verksamma i en ledande position. Det finns ingen genialitet eller ”storhet” som kan försvara överseende med maktmissbruk.

Trots att scenkonstbranschen står inför stora utmaningar just nu anser jag att konsten och kulturen är viktiga verktyg för att belysa just dessa frågor i den fortsatta debatten. Det förutsätter dock att vi som på ett eller annat sätt är engagerade i, eller arbetar i anslutning till, denna bransch kan återuppbygga förtroendet och vädra ut det unkna. Det handlar om trovärdighet. De som drabbats måste känna sig sedda, hörda och respekterade. Det är starkt att våga träda fram och synliggöra missförhållanden och man ska känna sig trygg och mötas med respekt när man vågar.

Vi ska inte glömma att det finns många seriösa aktörer som bidrar till en positiv utveckling av scenkonsten! Vi är beredda att lyfta på locket och jobba seriöst med frågan, oavsett hur jobbig resan kommer att bli. Jag säker på att vi om några år kommer att betrakta denna turbulenta tid som något som utmynnade i något positivt. Jag tror på dialog och mänskliga möten som bygger på respekt, det vet jag att vi är många som gör och vi kan göra skillnad!”

Åsa Kratz, ordförande i Länsteatrarna i Sverige