”Budgettider på alla politiska nivåer. En intensiv dragkamp mellan ”utgiftsområden” och många ideologiska viljor som drar åt olika håll. Det är både intressant och ibland provocerande att följa debatterna som pågår runt om i landet. Ramar ska ges och det mesta och bästa levereras till individer och samhälle för våra gemensamma slantar.

Jag ska säga att jag var förväntansfull inför regeringens presentation av förslag till budget! Jag hade ju, som förmodligen de flesta av er andra, tagit del av olika medialt presenterade förslag på viktiga satsningar för det fria kulturlivet, på biblioteken och konsten. Viktiga och välbehövliga satsningar som delvis borde gjorts för länge sedan och som var hett efterlängtade!

Jag närde länge ett litet hopp om att de samtal som förts i den årliga dialogen mellan politiker på nationell och regional nivå skulle ge något resultat när det kom till frågan om finansieringen av Kultursamverkansmodellen. Den modell där statliga medel kanaliseras ut i regionerna för att möjliggöra att de nationella kulturpolitiska målen faktiskt ska kunna bli, inte bara goda visioner, utan verklighet.

En modell som ger möjlighet till en stabil utveckling av ett rikt kulturliv i hela landet. En modell där de tre politiska nivåerna sammantaget bidrar till att kulturkompetens upprätthålls över tid inte bara i tätort utan också i glesbygd. Där regionala institutioner blir de nav som kan hålla samman och utveckla kulturlivet efter de regionala och lokala förutsättningar som finns. Institutioner som också ger viktiga arbetstillfällen inom kultursektorn även utanför våra allra största städer.

Min besvikelse blev stor! Jag hade verkligen hoppats att man skulle förstått vikten av en generell resursförstärkning av modellen. Detta efter, inte bara de dialoger vi haft med kulturministern och kulturdepartementet, utan också i skenet av att Myndigheten för kulturanalys (MYKA) lämnat sin rapport ”Dramatiska villkor” i januari där man tydligt visar på den direkta urholkning av det ekonomiska handlingsutrymmet för landets länsteatrar. Där kan man också ganska enkelt se att den situation som beskrivs i rapporten till stora delar är direkt applicerbar på länsmusik och länsmuseer.

Här vill jag vara tydlig med att jag inte anser att denna förstärkning skulle kommit till i stället för de satsningar som gjort på kultursektorn i övrigt. Jag anser att hela ”utgiftsområdet” kultur skulle fått några friska slantar ytterligare som hade kunnat avvaras från andra områden. Man har uppenbart  fortfarande inte förstått hur en i sammanhanget relativt liten peng skulle göra så storskillnad?!

Den utväxling som exempelvis 100 miljoner per år skulle gett modellen hade varit så stor. Det hade dock knappt märkts om man gett 10 miljoner minder till tio av de större utgiftsområden som också finns med den totala prioriteringen. Över vissa samhällsfunktioner ges mer ekonomiska resurser än vad man ens hinner och kan omsätta i verksamhet, jag är säker på att man hade kunnat prioritera om i den totala statsbudgeten till förmån för denna typ av förstärkning av Kultursamverkansmodellen.

Med en dåres envishet kommer jag, tillsammans med många andra, att fortsätta resonera och debattera för ett vitalt kulturliv i hela landet. Om vikten av att upprätthålla en hållbar och livskraftig regional infrastruktur för kultursektorn som inte backar in i framtiden. Vikten av möten mellan människor, demokratiska arenor, en levande samhällsdebatt som möjliggörs genom konsten och kulturen. I den tid vi lever finns få saker som är så angelägna för den fortsatta samhällsutvecklingen.”

Åsa Kratz, ordförande i Länsteatrarna i Sverige
2017-10-12