12 september 2018
Ovissheten, förhoppningarna, önskningarna virvlar runt och lägger sig som en våt filt över humöret, orken och lusten. Väntan.

Som barn när man längtade till Kalle Anka på julafton, födelsedagen eller sommarlovet. Eller när man som vuxen längtat till det nya jobbet, kärleken eller tillökningen i familjen. Väntan.

Valet 2018 är genomfört och nu väntar oss, just det, en tids väntan.

I detta nu går väldigt många av oss politiskt engagerade runt och bara längtar efter att förhandlingar och diskussioner ska landa runt om i landets 290 kommuner, 21 regioner/landsting och Sveriges Riksdag. Väntar och längtar efter att åtminstone få ett hum om vad man har att rätta sig efter och vilka man ska komma att samarbeta med. En väntan som för vissa kommer att vara kortare och för andra, betydligt längre.

Av det preliminära resultatet från valkvällen kan vi konstatera att valdeltagandet är förhållandevis högt i vårt land. Antalet röstande ökade något sedan förra valet, då 2014 röstade 83,72% av landets alla röstberättigad, i år röstade 84,58 %. Det är en ganska fin siffra.

Valet tycks ha blivit förhållandevis jämt, inte bara på nationell nivå utan också ute i landets övriga beslutande församlingar. Majoriteter kommer att skifta och samarbeten omprövas. Makten kommer att byta företrädare och nya oppositioner bildas. Så fungerar demokratin och vid varje mandatperiod omprövas mandaten, vilket är en viktig sak att minnas som förtroendevald i politiken!

Det har presenterats opinionsmätningar i en aldrig sinande ström som visat än det ena, än det andra. Mätningar som eldat på, stulit mod och ork, peppat och ingett förhoppningar har spottats ut så gott som dagligen. Jag kan ibland fundera över hur nyttigt detta frenetiska mätande kan vara, men har fått finna mig i att det är en del av vårt snabbare och mer intensiva sätt att leva. Vi har matats via så väl traditionella som sociala medier och jag tror att denna utveckling är svår att stoppa. Mätningarna används sedan både mer och mindre seriöst i kommunikationen och tyckare får chanser att analysera och spekulera. Men nu är den verkliga mätningen avslutad och vi väntar.

Efter att vi partiföreträdare frenetiskt arbetat för att nå ut med respektive partis budskap, debatterat, resonerat och pratat, pratat, pratat och pratat, har så väljarna gjort sin del. Valsedlar har landat i urnorna och räkning pågår för att Sverige ska få ett tillförlitligt resultat.

För egen del var det min femte valrörelse och min upplevelse är att samtalsklimatet blivit tuffare i så väl debatter som samtal och diskussioner. Gränsen för vad som är ok att säga har flyttats och idag kan man få höra ”ocensurerade sanningar”, oförskämdheter och direkt diskriminerande uttalanden från den till synes mest beskedliga dam eller herre. Det finns liksom inga spärrar längre och under denna valrörelse har tongångar ibland varit hårda, men massor av goda samtal har också passerat revy och dem ska vi inte glömma!

Jag hade en malande oro för att antidemokratiska krafter skulle vinna massor av mark och öka enormt i årets val. Efter Nordiska Motståndsrörelsens och Alternativ för Sveriges intåg i Almedalen i somras och alla de aktioner och demonstrationer som dessa aktörer genomfört på mängder av orter i landet kändes det olustigt att gå in i årets valrörelse. Vad skulle komma ut ur detta, skulle rent rasistiska och nazistiska partier göra entré i våra beslutande församligar?

Skulle Sverigedemokraterna, som på många sätt har en helt annan syn än övriga riksdagspartier rörande kulturpolitik, jämställdhetspolitik och hur samhället i stort ska formas, växa sig än starkare. Ett parti som ser så annorlunda på det fria ordets, den fria konstens och den fria journalistikens plats i ett öppet demokratiskt samhälle?  Jag erkänner att det fortfarande oroar mig!

Nu kan vi med de preliminära siffrornas hjälp konstatera att just SD växte, de blev inte störst, inte andra, men tredje största parti i valet till Riksdagen. Alla de övriga sju riksdagspartierna tycks finnas kvar på den nationella nivån, även om MP ligger just precis över 4%-spärren. Ska tilläggas att i skrivande stund har ännu inte den slutliga ”onsdagsräkningen” varit och där kan vissa justeringar komma att trilla in!

Vi får som sagt vänta lite!

Tror inte någon av mina fyra tidigare valrörelser tagit musten ur mig så totalt så väl i kroppen som knoppen. Jag har nog aldrig fått så många frågor, fått utveckla mina ideologska tankegångar så djupt och inte tidigare mött så många människor som verkligen försökt sätta sig in i politikens olika idéer och som efterfrågat mitt stöd i alla irrgångar.

Dessa veckor har tagit på kraften, men också gett mängder av ny! Det finns så mycket nyväckt intresse för politiken och samhällsutvecklingen. Många vill bidra till att behålla ett öppet samhälle, många vill att den demokratiska kraften ska växa. Vi får inte glömma att drygt 80% av landets röstberättigade väljare valde något av de demokratiska partierna.

Frågorna om konst- och kulturpolitiken har inte fått det genomslag vi önskat i det allmänna politiska samtalet, även om det genomförts mänger av debatter, föreläsningar m.m. från sektorns egna led, vilket är fantastiskt! Vi måste träget fortsätta lyfta upp konst- och kulturpolitiken på agendan, fortsätta utveckla det demokratiska samtalet i det offentliga rummet.

Vi på Länsteatrarna måste fortsätta påminna beslutsfattare på alla nivåer om vikten av en kraftfull konst- och kulturpolitik. Vi måste vara en av alla droppar som urholkar stenen. Ett demokratiskt samhälle behöver konsten och kulturen för att utvecklas och leva!

Nu får jag dock återgå till att vänta.

Vänta på slutresultatet, utgången av förhandlingar på alla politiska nivåer och vänta på att kulturminister kommer att tillkännages då en regering ska bildas för kommande mandatperiod.
Väntan kommer att kräva många terapeutiska samtal ytterligare med så väl politiska med- som motståndare och mänger av kaffe innan årets väntan är över!

Åsa Kratz, ordförande i Länsteatrarna i Sverige

Bilden ovan: Åsa Kratz,  foto Erik Unnerdal