Rubriken på pressinformationen fick kanske fler än vanligt att bli intresserade. Sensationella formuleringar gör ofta det med en läsare. Den nyskrivna föreställningen Förvandlingar är visserligen sensationell, men inte bara för sina stora gester och glittrande scenografi, utan också på grund av något mer intimt och subtilt. Det här är berättelsen om delaktighet och att se teater genom publikens blick.

Veronika Baumgardt på ung scen/öst skriver om uppdraget att skapa modig scenkonst för unga.

På ung scen/öst har texterna nästan alltid varit nyskrivna och konstnärliga ledaren Paula McManus har valt att lägga ännu mer kraft bakom texterna sedan hon tillträdde. Arbetet innebär att ägna mycket energi till att leta rätt på de röster som verkligen vill skapa berättelser för en ung publik. Det kan låta självklart, men går att lägga mer eller mindre vikt vid. Genom att investera mer tid i texten som kärnan i skapandet, så skapas en grund för en delaktighet för publiken när texten fått fysisk form på scenen.

Inför att dramatiker Laura Wihlborg började skriva Förvandlingar intervjuade hon unga om samtycke och relationer. Det var en händelse som såg ut som en tanke att den färdiga föreställningen – i regi av Paula McManus – fick premiär lagom till att skolornas högstadielärare skulle börja förhålla sig till den uppdaterade läroplanen där undervisning om samtycke har inkluderats i alla skolämnen, i början av hösten.

Delaktighet på riktigt
Paula McManus har i denna uppsättning arbetat vidare med sin vision om att skapa modig scenkonst för unga. Som alltid har föreställningen arbetats fram nära målgruppen, med referensgrupper och tidiga publikmöten, i syfte att hålla ett stadigt grepp om ungas perspektiv.

På ytan är Förvandlingar en färgrik och kaxig historia om tonårsfylla, tjatsex och identitetskriser. De subtila undertonerna ligger dock som en lågintensiv puls genom hela föreställningen och antyder att allt inte står rätt till. När skratten har fastnat i halsen tillräckligt många gånger töms hela skålen med snacks och trampas in i heltäckningsmattan. Även om diskokulan fortfarande snurrar i taket går det inte att blunda för att något har gått väldigt fel. Sveken både svider och överrumplar. De upphöjda faller och de faller hårt. Vänskapsrelationer ställs på sin spets och förälskelser krackelerar. Gränserna som först verkade väldigt tydliga suddas ut och frågor om vilka som är förövare, offer och åskådare glider ihop.

Det här hade fortfarande kunnat vara bara en ytlig beskrivning av vad som händer, men när föreställningen nu har spelats den första halvan av sin spelperiod, så är det tydligt att något mer pågår i mötet med publiken. Det är ett välkänt faktum att ung publik är mer reaktiv och verbal än en vuxen publik. En riktigt ung publik som ser teater och blir engagerade pratar med föreställningen, skrattar, ropar, vinkar och befinner sig helt i stunden. De starka intrycken och reaktionerna brukar oftast svalna någonstans i tonåren. Att se Förvandlingar tillsammans med högstadieelever är väldigt likt att se en föreställning tillsammans med lågstadiepublik och det är svårt att tolka det på annat sätt än att det de ser på scen är en berättelse och en upplevelse som är deras egen. Samtalet med föreställningen förlängs i de ömsom trevande, ömsom sprudlande samtalen efter föreställningen, när skådespelarna dröjer sig kvar på scenen och i foajén för att möta publiken.

Det är lätt att tro att delaktighet måste innebära att unga själva ska få stå på scen eller skriva egna texter. Det kan dock lika gärna vara något mer abstrakt; en teater som lägger örat mot sin målgrupp redan innan pjäsen är skriven, och som sedan fortsätter att lyssna hela vägen fram till att ljuset på scenen är släckt efter den sista föreställningen.

Det är också alltför lätt att kokettera med begrepp som ”barnperspektiv” och att ”jobba med inkludering och delaktighet”, men allt detta måste förhandlas kontinuerligt inom en verksamhet, så att betydelsen av begreppen inte tappas bort. På en teater för barn och unga är diskussionen om detta en absolut nödvändighet att hålla aktuell och ständigt pågående. Annars blir teatern bara ännu en plats där vuxna påstår saker om vad unga vill ha, utan att egentligen inte vara ett dugg mindre cringe än alla andra vuxna som påstår saker om vad unga vill ha.

Text: Veronika Baumgardt, innehållsproducent med PR-ansvar ung scen/öst

Läs mer om ung scen/öst här.

Foto: Sara P Borgström.