Improvisation ligger till grund för arbetet med klassrumföreställningen Skalet, som just nu spelas med stor framgång på ung scen/öst.

­- Jag är faktiskt förvånad att det är så få teatrar som använder sig av improns möjlighet att skapa denna omedelbara delaktighet, inte minst i mötet med en ung publik, säger Helena Lindegren, regissör och dramatiker.

-”Improvisationsteater har en självklar nerv eftersom alla i rummet vet att skådespelarna måste hitta på allt i stunden. Det är oundvikligt att inte dras med och undra hur de ska klara det.”

Så beskriver Helena Lindegren bakgrunden till att hon valde improvisation som metod för arbetet med klassrumföreställningen Skalet, som nu spelas på ung scen/öst. Helena har både skrivit och regisserat föreställningen där ramberättelsen är en humoristisk säljsatir, som vill väcka reflektioner kring att vissa tjänar stora pengar på att få oss att tro att vi inte duger som vi är.

Arbetet med föreställningen har varit väldigt lekfullt tack vare all improvisation, men också innehållit en hel del hjärngympa eftersom publikens reaktioner leder till olika alternativ i storyn. Skådespelarna måste alltid vara beredda på att spela flera olika slut och dessutom framföra improviserade scener, sånger och raplåtar. Det här är en föreställning, som kräver stort mod och skicklighet av sina skådespelare.

– Samtidigt är improvisationsteater en konstform där misstagen är en bärande del av humorn, menar regissören. Därför går det liksom bra även när det går dåligt.

Intensiva publikmöten
Redan vid första publikmötet, i samband med en referensträff med en skolklass, insåg teamet att de var något på spåren. Publiken var direkt med på de spontana beatbox-ramsorna och de improviserade scenerna. Det verkar överhuvudtaget som att den intensiva uppmärksamhet som krävs av skådespelarna, smittar av sig på publiken – som inte släpper sitt fokus på Madonna, Messias och Mange för en sekund under föreställningen.

Upplevelsen av föreställningen till stor del av improvisationens karaktär och blir också något som förstärker föreställningens budskap:

– Jag vill ge ett stort långfinger till alla budskap som barn möter om att de måste vara störst, bäst och vackrast, säger Helena Lindegren.

– Improvisationsteater är perfektionismens antites; för mig finns det en mening med att visa tre vuxna människor som inte vet vad de ska göra men gör det ändå (med varierande resultat) och skrattar när det blir fel.

Spelperioden pågår hela vårterminen. Till en början spelas föreställningen på Lilla scen på ung scen/öst, men sedan blir det turné i skolor i hela Östergötland. I många fall brukar magin i det intima format som klassrumsföreställningarna utgör, landa först i och med turnén. För Skalet verkar det dock som att den blandning av fullständig trygghet och oavbruten överraskningseffekt skapar en så nära kontakt med publiken, att spelplatsen nästan hade kunnat vara var som helst.

– Impron har en förmåga att spegla och bekräfta sin publik som få andra konstformer kan klå, eftersom det är publikens förslag som blir stommen i scenerna och sångerna, säger Helena Lindegren. Jag är faktiskt förvånad att det är så få teatrar som använder sig av improns möjlighet att skapa denna omedelbara delaktighet, inte minst i mötet med en ung publik.

Text: Veronika Baumgardt, Innehållsproducent ung scen/öst

Med: Martin Waerme, Astrid Gislason och Tito Pencheff.

Konstnärligt team:
Helena Lindegren, regissör och dramatiker
Daniel Åkerström Steen, scenograf och kostymdesigner
Marcus Holmberg, ljuddesigner och kompositör

Läs mer här.

Bilden överst: ung scen/öst. Skalet. Foto Niclas Fasth.