Örebro länsteaters nya vd heter Petra Weckström, tidigare administrativ chef.  Vi passade på att fråga Petra om det nya uppdraget, om verksamheten på Örebro länsteater och om framtiden.

Grattis till jobbet, Petra!

Är du både vd och teaterchef?
Jag är vd. Vi är i slutfasen av rekryteringen av en konstnärlig ledare. Tidigare var uppdelningen att Måns Lagerlöf var vd och teaterchef och jag administrativ chef. Nu förändras rollerna något.

Hur kändes det att få jobbet?
Eftersom jag redan jobbade här är det nog mindre påtagligt, men otroligt roligt. Det som är kul är att efter tre års intensivt arbete känna att vi är på rätt spår och att det finns förtroende för det jobb jag har gjort tillsammans med Måns. Styrelsen har genom att välja mig också valt att vi ska fortsätta med saker som vi har påbörjat.

Vad kommer att hända på länsteatern i Örebro de närmaste åren?
Nu är det en teater som under de senaste åren har gått väldigt bra och det vill jag förstås att det ska fortsätta att göra. Att det ska gå ännu bättre! Vi har fått en mycket positiv respons från våra abonnenter – framför allt vuxna människor i Örebro.Vi spelar barnteater på turné. Om några år tänker jag att vi måste få ett starkare fäste i hela länet med teater för både barn och vuxna.

Konstnärligt kommer det också att hända saker, men eftersom jag inväntar en parhäst i vår nya konstnärliga ledare så väntar jag med att formulera en konstnärlig vision.

Men vi har en vision för teatern. Den låter så här: ”Teatern i centrum, av staden i det demokratiska samtalet och i människors vardag.”

Den vill jag jobba vidare utifrån, tillsammans med personalen och med den nya konstnärliga ledaren. För oss på teatern säger den visionen väldigt mycket. Vi vill röra oss mot ett centrum, vara en mer angelägen part i hela samhället på många olika sätt, med konsten och teatern som grund. Min drivkraft är att förverkliga det tillsammans med hela teatern. Det är ord vi tillsammans har arbetat fram under vår KIV process. (KIV står för kompetensutveckling för individ och verksamhet och är ett visions- och kompetensutvecklingsarbete under ledning av Trygghetsrådet.) Det har varit en värdefull process, det blir tydligt nu i ett chefsbyte att tankar och en inriktning som vi har kommit fram till tillsammans finns formulerade.

Vad vill ni som teater förverkliga de närmaste åren om du har fokus på barn och unga? Om du tittar utifrån ett politiskt plan.
Det handlar mycket om kulturpolitik, vi vill fortsätta att föra en jättetydlig dialog med skolorna och deras rektorer och lärare tillsammans med våra ägare, landstinget. Som nu kommer att gå över och bli en region i januari 2015.

Det är jätteviktigt att barn själva ska få skapa men också att de får se och uppleva professionell scenkonst. Vad innebär då det? Vad är vi för slags resurs? Vad är det för förutsättningar som behövs för att den där resursen ska komma till sin rätt? Vi ska vara de fantastiska konstnärer vi är. Men i min roll behöver jag jobba ännu mer för att öka kunskapen bland tjänstemän och politiker. Jag tycker att det är kul, vi håller till exempel på med ett jätteroligt projekt nu. Hällefors kulturchef kom till oss och sa: Vi vill jobba med El Sistema för teater. Hur kan vi göra det? Det blev en lång diskussion, vi utgår från DIG-projektet (dramatik för grundskolan) som är ett initiativ från Riksteatern. Nu ska vi utveckla det till DIG 2.0 – och tror att det kan bli en El Sistema för teatern.

Vi har tillsammans med lärare läst och pratat om texter. Vilka slags texter kan man presentera för barnen? Det har varit otroligt intressanta diskussioner. Jag inser att vi på teatern är supermodiga, vi vill prata om det allra viktigaste med barnen. Lärarna blir osäkra, de ska svara upp mot så många. De kan säga: dessa frågor är alldeles för känsliga för att lyfta i skolan. Vad ska föräldrarna säga?  Vi för en diskussion om vad teatern kan tillföra. Rektorerna är med och det är otroligt viktigt. Jag och en skådespelare mötte nyligen fem lärare och kommunens teaterpedagoger och gjorde olika övningar tillsammans. Då fick lärarna känna på teaterns verktyg, det vi jobbar med hela dagarna, att läsa högt, att pröva texten i kroppen, var texten sitter. Att pröva status. Det var ett fint möte.

Framöver planerar vi att fortsätta jobba med teaterns verktyg under flera år tillsammans med skolan där, gemensamt utforska vad mötet med teatern kan bidra till i skolan. Det ska bli jättespännande att utforska ett långsiktigt möte med skolan.

Har ni en bra relation till skolan?
Vi har börjat få det. Jag påstår inte att vi har det. Vi har haft en ganska dålig relation till skolorna i länet. Nu börjar den bli ok men jag tror att vi har jättemycket kvar. Vi måste orka vara kontinuerliga.

Vi har fått riktade medel för att kunna nå ut med teater i länets skolor och nu säger vissa politiker: nu har ni fått pengar, då kan ni spela teater för alla barn i hela länet. De har dålig förståelse för vad det innebär, att det är en stor strukturomvandling som behövs. En enorm kompetenshöjning i både skola och på teatern och ett djupt förtroende som behövs byggas upp. De hoppas att vi ska klara av att sköta den där strukturomvandlingen, dessutom i ett nafs. Det är ett jättejobb. Det är jättekul, men stort. Vi måste prata om vad som behövs för att förverkliga detta. Det är inte bara pengar, det behövs tid och kompetens. Det är en demokratifråga. Ibland tänker jag att det enda jag talar om är strukturer, men det är mitt jobb.

Våra länsteatrar producerar och ser till att det finns scenkonst, men vad har skolan för ansvar för att ta emot den. Vad tänker du om det?
Skolan har ett stort ansvar, och jag blir ibland less på att tjata om det. För oss gäller att vi måste vara där, i skolan, både vara på dem och bjuda in dem. Både föra en dialog och leka. Möta dem – hela tiden. Läsa texter med dem, så att de säger ”Oj, är det det här ni håller på med, vilka viktiga frågor! Men det är klart att skolan har ett ansvar att uppfylla läroplanens mål.

Hur ser ert mångfaldsarbete ut på teatern?
Det finns ett strukturellt problem, hos oss som på många andra teatrar. Nu har vi fast och långtidskontrakterad personal som är stöpta i samma genetiska form, höll jag på att säga. Det tar tid att förändra och det gäller att inte problematisera på personnivå. Man kan ju inte bara säga att den fasta personalen är ett problem, de är ju en enorm tillgång.

Vi jobbar med ett utvecklingsprojekt kring scenkonst för döva och hörselskadade. Men vi är än så länge bara hörande fast anställda. Ska vi ha en döv medarbetare idag, så behöver vi en tolk. Då handlar det helt plötsligt om mycket pengar. Men allt detta är jättekul också, dessa frågor ger också lust. Vad är det för berättelser vi inte berättar? Vem berättar dem? Hur kan vi berätta dem fast vi är dem vi är? Hur kan projekt vi går in i förändra oss i grunden?

Vad ser du som den största utmaningen?
Att inte tappa bort konstens obändliga lust och glädje. Att inte all dokumentation och återrapportering, relationen till våra regionala kulturpolitiker och kulturtjänstemän äter upp oss. Vi får mera pålagor och vi försöker och försöker. Bara det här ordnar sig så att skolan är lite mer förberedd… då kan vi komma och spela teater för dem. Det är så viktigt att vi inte blir tillrättalagda när vi gör teater. Den största utmaning är att behålla en lust och glädje och inte fega ur och bli politiskt korrekta.

Vad är viktigt för dig i ditt ledarskap?
Att lyssna och att vara väldigt tydlig. Hur är man då tydlig, hur tydlig kan man vara? Hur ska man försäkra sig om att vi förstår varandra efter samtalet? Men det är också viktigt att engagera, ge lust och frihet. Visst vi har arbetat fram en vision och mål, men de måste betyda någonting, och helst någonting gemensamt. Hur säkerställer jag att de som jobbar på teatern har en likartad idé om vad vi behöver göra? Det är också viktigt att hela tiden försöka hålla en långsiktig kompassriktning och vara beredd att justera åtgärder för att nå fram hela tiden.

Vad ser du som dina styrkor?
Jag är väldigt envis, och om jag blir trött så försöker jag intala mig att jag måste vara ännu lite mer envis och ännu mer envis. Att inte ge upp. Jag tror att jag är ganska bra på att lyssna och komma med förslag. Kan man göra så här? Har jag förstått det rätt?

Vad tänker du att det här betyder för vårt samarbete att människorna kliver ut och in ur Riksteaterns och länsteatrarnas organisationer?
Jag tror att det är jättebra, man får en gemensam ökad förståelse för organisationerna. Det är väl toppen att vi byter plats och perspektiv.

Du var med på ”födelsedagsmötet” mellan Riksteatern och länsteatrarna. Vad var viktigt i det mötet? (Två dagar i Hallunda 2, 3 oktober 2014, med fokus på samarbete och omvärldsanalys.)
Jag missade första dagen. Men det var spännande att sitta tillsammans på fredag morgonen och lyssna på Stefan Löfvens installationstal. Det är viktigt att mötas. Att trots den pressade arbetssituationen ta sig tid att prata och mötas.

Du har jobbat länge med scenkonst. Berätta något som du har gjort som du är stolt över.
Jag är jättestolt över att jag har varit med och jobbat med ett projekt som berörde mig djupt, Bön för Tjernobyl. Den spelades runt om i kyrkor kring millenniumskiftet, och tog upp en av de största miljökatastroferna vi har haft. Vi samarbetade med Barncancerfonden, SSI (Statens strålskyddsinstitut) och Svenska kyrkans unga. Att klara av att göra teater och ett gediget fördjupningsarbeten kring detta – det är jag jättestolt över.

Sedan är jag stolt över massor. Vi gjorde Sprit på Unga Riks och Lisa Hugoson regisserade. Efter föreställningen hade vi cafésamtal. I Pajala satt vi nio personer efter föreställningen i gympasalen på golvet och samtalade. Det var några från teatern och de i kommunen som behövdes för att skapa en förändring för de barnen som hade gått från föreställningen och tänkt: så här har jag det hemma. Det mötet inledde ett annat slags arbete mellan skola och socialtjänst där och då.

Jag är stolt över de berättelser som vi vågar berätta på teatern, genom att vi vågar det så kan vi göra andra vuxna modiga – barnen har inget val, de befinner sig mitt i det. Jag är skitstolt över de gånger vi har lyckat att göra vuxna modiga.

Vad är en riktigt bra teaterföreställning för dig?
Det är när människor blir modigare.

Bilden överst: Petra Weckström, foto Daniel Andersson