För två år sedan satte Stefan Metz och Alejandro Tarragüel Rubio upp Orlando på Norrbottensteatern. Nu är de tillbaka med ännu en tidlös klassiker, Anton Tjechovs Onkel Vanja i en uppsättning där humorn tar plats.
– Humorn ligger i att dessa människor är så självupptagna och tar sig själva på för stort allvar, säger Stefan.
Stefan Metz har ett digert cv som regissör på stora scener i både Sverige och övriga Europa, men det här är första gången han sätter upp en pjäs av Tjechov. Valet föll på Onkel Vanja, en pjäs där karaktärerna och deras relationer till varandra är i fokus. I centrum av pjäsen står karaktären Vanja som osjälviskt driver familjens gods tillsammans med sin systerdotter Sonja. Inkomsterna går till Sonjas pappa, professorn Aleksandr Serebrjakov, och hans omsusade liv i stan. Men när professorns anseende dalat kommer han till gården med sin fru och deras närvaro får konsekvenser för alla inblandande.
Under kollationeringen berättade Stefan att han vill göra en uppsättning som balanserar mellan tragik och komik, och beskrev pjäsen med orden ”svartsjuka, trubbel, trubbel, trubbel”. Samtidigt ser han en massa svart humor i den.
– Humorn ligger i att dessa människor är så självupptagna och tar sig själva på för stort allvar.
På vilket sätt kommer du att visa humorn i pjäsen?
– Det är redan där, i texten. Jag behöver inte forcera det. Jag ska ta fram det på ett lekfullt sätt. Men jag ska leta efter båda sidorna, även efter den tragiska sidan.
Han gör en jämförelse mellan Molières Den inbillade sjuke och professor Serebrjakovs hypokondri och självupptagenhet i Onkel Vanja. Men i nästa stund bryter Tjechov det komiska när doktor Astrov berättar om en patient vars liv han inte kunde rädda.
– Alla karaktärer har extrema sidor och det är en rikedom för skådespelarna, att utforska vart man kan gå med det. Det är mycket mänskligt material i Tjechovs pjäser. Han var en humanist, med sitt sätt att se på världen och människorna.
Scenrummet med stora ytor i vita toner och ett ockrarött, bergigt landskap i fonden speglar ensamheten hos karaktärerna, desillusionerade och isolerade från omvärlden på sitt gods, berättar Alejandro Tarragüel Rubio, som inspirerats av idén om en modern lägenhet på planeten Mars.
– Det var inspirationen, ensamheten på en annan planet, en lyxig lägenhet med utsikt mot öknen. Ibland har jag väldigt enkla koncept.
– Vi försöker alltid pusha varandra till något okänt, som kan utmana oss, säger Stefan och konceptet med den sparsmakade scenografin ska ge associationer till global uppvärmning och klimatförändringar.
– Det framkallar lite av den känslan, men väldigt vagt, säger Alejandro.
Även atmosfären är viktig, det är tryckande varmt i pjäsens början, det drar upp till storm och Tjechovs sätt att skriva, med ljud och atmosfär, var revolutionerande för sin tid, menar Stefan.
– Det är väldigt ”att skriva med sinnena”.
I kontrast till det vita tonerna i scenografin står kostymernas varma färger.
– Vi kommer att ha en uppsättning med energi, kostymer med energi när det gäller färger och utformning. Och jag är väldigt glad för det, säger Alejandro.
Karaktären Jelenas kostym ger associationer till femtiotalet med eleganta klänningar, Vanjas kostym har inspirerats av Picasso och är mer excentrisk, professorns hypokondri speglas i hans eleganta halsduk, medan Sonja har enkla, lite praktiska klänningar. Det är modernt och vintage i en sömlös blandning av epoker.
– Jag vill känna mig fri i det avseendet. Jag letar efter karaktären, inte en specifik tid.
Text: Andrea Thür, Norrbottensteatern
Foto: Magnus Stenberg och Josefin Wiklund
Bilden överst: Foto Magnus Stenberg.