SAD Symphony är en del av Folkteatern Gävleborgs projekt Drömmar och demokrati som genomförs våren 2018. Föreställningen består av sex scenkonstnärer och sex specialinbjudna amatörer. Tillsammans bildar de en kör som söker tröst och hittar styrka i varandra och musiken. Föreställningen Koreografen Tove Sahlin har skapat SAD Symphony i nära samarbete med ensemblen och det konstnärliga teamet. Vi ställde några frågor!
Tove Sahlin, foto Folkteatern Gävleborg
Hej Tove, grattis till de fina recensionerna ni fick för SAD Symphony! Hur känns det nu när produktionen är sjösatt och seglar själv – på en lång turné i regionen?
– Bra! Jag är så otroligt stolt över det här verket. Men som koreograf jag är så åker jag med nästan varje vecka när det byter spelplats. Vi inom danskonsten jobbar ju lite annorlunda än regissörerna. För mig är det fint när saker utvecklas, men det behöver också hålla sin stringens, koreografiskt. Och just SAD Symphony är byggt på idén om minsta gemensamma nämnare så det kan inte sticka iväg för mycket. Och så är ju gruppen helt underbar att följa. De unga aktörerna Lemoni, Hassan och Julia är ju precis i början av sin scenkonstkarriär, de behöver stöttning och pepp på turné.
SAD Symphony beskrivs som en symfoni av drömmar, kroppar och röster – en kör som består av 12 artister med uppdrag att söka hela vägen ut i fingerspetsarna efter minsta gemensamma nämnare. Vad inspirerade dig att göra denna föreställning? Hur kom du i kontakt med de medverkande?
– Jag var väldigt intresserad av frågan, hur gör vi något tillsammans? Både utifrån att rörelser (tänk arbetarrörelsen, feministiska rörelsen o.s.v.) gärna splittras. Jag är liksom inte emot det… men har funderat mycket på det. Vad kan få oss att stå under enad paroll? Jag har jobbat ett par år med ”proteströrelser” och också med att skaka kroppen, som en revolutionär handling och en fysisk praktisk för att förbereda sig på revolution;-).
Efter det har jag behövt stilla mig, och tänka… hur står jag/vi enade? När vi verkligen behöver idka motstånd.
Folkteatern Gävleborg, SAD Symphony, foto Nemo Stocklassa Hinders
Jag var en aning trött på ord som empowerment och identitet (min egen identitet i alla fall, som vit, queer, medelålders) och ville bereda plats för historier som inte handlade om individ. Fast ett kollektiv är ju alltid dess individer, så kanske mer rörelsen mellan individ och kollektiv. För den här gruppen är ju också 12 mycket starka och speciella personligheter. Det gör ju också diskussionen om ”vad kan vi göra tillsammans” mer komplex. För om vi t.ex. ska sjunga och dansa tillsammans… så behöver vi ju starta från en ton, eller en rörelse som alla kan/ vill göra. Bara det…. har varit en stor och mycket intressant utmaning när gruppen är så brett sammansatt. Heterogena grupper skapar naturligtvis många lager av smak, intresse, hinder, möjligheter, erfarenheter, makt o.s.v.
De medverkande kom in i projektet på helt olika sätt. Två är fast anställda och hade anmält intresse att medverka i projektet. De övriga fyra proffsen frågade jag om de ville medverka. Jag har bara arbetat med Arash förut. David, Destiny och Frida är nya för mig.
Björn och Monica hade tidigare figurerar på teatern. Så det kom jag och producenten Anna Thelin fram till att det var en god idé.
Lemoni hittade jag genom en gymnasievän, mamman Mariah. Lemoni hade också tidigare varit mycket på teatern visade sig.
Anna Thelin hade kontakter som rekommenderade Hassan och Fifi, och jag rekryterade Julia. Jag har arbetat med Julia förut i projektet Kroppsfunktion (drivs av C.off) så jag visste att hon var en grym dansare och att hon alltid hittar nya vägar till rörelse trots att hon rullar i stol.
Kan du berätta lite om hur ni arbetade med föreställningen?
– Vi startade med musiken. Alla fick presentera sig via musik. De fick välja en tröst och en kamplåt. Och berätta om sina val. Det blev så fina reflektioner så vi har med vissa av dessa berättelser i föreställningen som dokumentärt material.
Folkteatern Gävleborg, SAD Symphony, foto Nemo Stocklassa Hinders
Folkteatern Gävleborg har ett projekt under våren valåret 2018 som heter Demokrati och drömmar där SAD Symphony ingår. På vilket sätt knyter föreställningen an till temat?
– Sorg är något universellt. Vi delar det, vi har alla erfarenheter av det. Att få rum att uttrycka sin sorg kan vara en demokratisk rättighet. Och, vilken sorg vi bär på definierar oss mycket som människor. Har vi förlorat någon eller något, så kanske många av våra livsval/ politiska val utgår från att försöka bli trygg igen. Och tröst och kamp… som jag anser är några av de viktigaste komponenterna när vi försöker hantera vår sorg (söka tröst från någon/ något och hitta vägar att kämpa vidare).
Jag gillar att krångla till det. Jag gillar att arbeta intuitivt och känslomässigt. För människan är ju så komplex.
För mig är så klart också själva ensemblen ett uttryck för demokrati och drömmar, och att scenkonstverket ju verkar på två plan. Både vad ”vi” gör på scenen och vad vi är. Eller som jag hört att Birgitta Egerbladh brukar säga. ”Vi är vad vi gör.” Detta gäller verkligen det här scenkonstverket. Det är ingen som spelar någon annan, och det som görs är att trösta och kämpa…. och sjunga och dansa. Det är verkligen så enkelt. Det kan göras tillsammans. Och alla toner kan inte alla ta, alla pratar inte samma språk och alla kan inte hoppa högt eller rulla snabbt på golvet. Men någon kan spela tretakt. Och någon kan dansa malaysisk folkdans till den tretakten. Och där finns en mötesplats.
Folkteatern Gävleborg, SAD Symphony, foto Nemo Stocklassa Hinders
De medverkande är: Fifi Saidin, Björn Marklund, Monica Wigren Zakrisson, Hassan Ahmadi, Arash Azarbad, Destiny af Kleen, Arabella Lyons, Frida Modén Treichl, David Sigfridsson, Cecilia Wernesten, Lemoní Åberg, Julia Hedström.
Läs mer om SAD Symphony
Om Drömmar och Demokrati på Folkteatern Gävleborg
Vi har skrivit mer om projektet Drömmar och Demokrati här.
Bilden överst: SAD Symfony, foto Nemo Stocklassa Hinders