Hösten är på intåg och Norrdans presenterar nya dansverket Shoegaze som med stor nyfikenhet utforskar olika perspektiv i vår existens och samvaro.
I musikgenren shoegaze tittar musikerna alltid fokuserat ned i golvet, på sina fötter. Vad tittar de egentligen på? Koreografen Kristin Ryg Helgebostad jämför dem med gigantiska jättar som ser ner på komplexa hyperlandskap av mossa, myror, vättar och insekter. Likt jätten Atlas som är dömd att bära himlavalvet på sina axlar måste vi alla, inklusive jätten, bära det faktum att vi trampar på det som finns under oss.
Vi har träffat Kristin Ryg Helgebostad och ställt frågor om idéerna kring verket.
Vad innebär dansverket Shoegaze för dig?
– För mig är Shoegaze ett samarbete mellan rörelse, ljus, ljud, kostymer, scenografi och energier. Vi befinner oss någonstans mitt emellan en myrstack och en bergskedja. I ett rum som när som helst kan byta perspektiv dyker sjungande figurer upp överallt. Gigantiska shoegaze-jättar som tittar ner på vad vi alla trampar på och runt omkring. Vandrande vädersystem som i ena stunden sätter himmel och jord i kontinuerlig rörelse med sin massiva kroppslighet och i andra stunden zoomar in på en liten detalj i landskapet.
Berör föreställningen några specifika ämnen och idéer om samhället?
– Jag tänker definitivt att det finns en kärlek till vår planet i Shoegaze. Precis som jätten Atlas i den grekiska mytologin är dömd att bära himlavalvet på sina axlar, så måste vi alla, inklusive jättarna, bära det faktum att vi trampar på det vi har under oss. Gravitationen tvingar oss att mosa det känsliga och hyperkomplexa underlaget. Varje steg vi tar är ett slag mot moder jord som potentiellt kan sätta i gång händelser som vi inte förutser konsekvenserna av, både bra och dåliga.
Hur har du jobbat med musiken i verket?
– Musikgenren shoegaze är en subgenre inom rocken och är känd för sina massiva, tranceliknande ljudlandskap. Jättarna sjunger för oss med sina vackra och individuella röster. Själv upplever jag att ljudet i Shoegaze befinner sig i spannet mellan det stora och massiva och det miniatyrliknande och nära. I nära samarbete med ljuddesignern Franz och kompositören Simen reser vi genom olika rum. Ibland befinner vi oss i det oigenkännliga, abstrakta eller förvrängda, andra gånger mitt i ett brusande och pulserande shoegaze-körverk.
På vilket sätt har du arbetat med perspektiv i föreställningen?
– Alla krafter i rummet arbetar för att kontinuerligt skapa och vrida perspektiv och storleksförhållande. Vi refererar ibland till dansarna i Shoegaze som ”shoegazers” eller som jättar. De vandrar genom landskap som oväntat växlar mellan att vara små och gigantiska. Jag tycker att det är spännande att jobba med hur alla i rummet kan växla mellan att känna sig stora och i nästa sekund slåss mot små myror.
Tankar om liknelser till mytologiska väsen, du nämner vättar och jättar?
– Jag tycker att det finns något lekfullt och lockande i att skapa grogrund för gamla och nya myter om jättar och andra stora varelser från olika mytologier. Utan att nödvändigtvis arbeta med att gestalta specifika väsen från existerande mytologier kan vi kanske öppna upp för att skapa fler spontana mytologiska världar hos varje enskild åskådare. Varför tittar vi ner? Vad ser vi där nere?
Vad kan publiken förvänta sig?
– Drömmen är att bjuda in publiken till en kraftfull, kärleksfull och skälvande kollektiv upplevelse inne i teaterns stora sal.
Shoegaze har världspremiär på Härnösands Teater den 27 september och åker därefter på turné, både offentlig och för skola.
Text: Anna Öun, marknadsförare Norrdans
Mer info på norrdans.se.
Bilden överst: Foto Lia Jacobi