Alla barn har rätt till scenkonst! Men idag är ett barns rätt till scenkonst av god kvalitet avhängigt var det bor. Det skriver Malin Axelsson som är konstnärlig ledare för ung scen/öst och ansvarig för frågor som rör scenkonst för barn och unga i styrelsen för Länsteatrarna i Sverige.
– På grund av bristande tid och resurser görs ingenting åt orättvisorna, allt fortsätter som vanligt trots prat om barnperspektiv och vikten av kultur för barn och unga. Det finns en politisk blindhet för detta, men också ett mått av självgodhet inne på många teatrar, anser Malin.

Malin Axelsson, konstnärlig ledare och enhetschef på ung scen/öst samt regissör

Alla barn har rätt till kultur. Detta är reglerat i barnkonventionen som Sverige sedan 1990-talet har förbundit sig att följa. Ändå fullföljer vissa barn i Sverige idag en hel skolgång utan att ha sett en enda teaterföreställning. Varför är det så? Och varför ska vi alls bry oss om det? Varför ska barn och unga över huvud taget hålla på med teater?

En förutsättning för att ge alla barn i Sverige rätt till scenkonst är ett utvecklat samarbete med skolan, som är den främsta distributionskanalen för scenkonst för barn och unga. I dag är skolteatern i kris. Ungefär hälften av Sveriges länsteatrar brottas med brant sjunkande publikstatistik. Under det senaste decenniet har det blivit allt svårare att nå och få kontakt med skolor och lärare.  De har inte tid att svara i telefon. De har inte tid att gå på teater med sina elever.

Den läroplan som trädde i kraft 2011 innehåller övergripande mål och riktlinjer och kursplaner med särskilda föreskrifter om kunskapskrav. Det är hårda fakta och provresultat som räknas. Det som inte kan mätas, t.ex. fantasi, förmåga att diskutera och berätta, konstnärlighet, allt sådant som räknas i scenkonstvärlden, faller utanför det nuvarande betygssystemet. I gymnasiereformen 2011 slopades musik, bild och drama som obligatoriska ämnen.  Musiksalar töms på instrument. Bildsalar stängs igen. I Linköping läggs hösten 2013 hela estetutbildningen på Anders Ljungstedstska gymnasiet ner, vilket innebär att det inte längre kommer att finnas något teaterprogram i kommunen. I den nya skolan lär sig eleverna mindre om konst, estetlärare får gå på grund av arbetsbrist, och lärarna som är kvar har inte mycket tid över för att tänka på konst. Det är de, tillsammans med föräldrarna och eleverna som genom att mäta, administrera, kontrollera och rapportera ska se till att de noga reglerade målen uppfylls. Det är ett oerhört omfattande och tidskrävande arbete.

Det finns fler strukturella problem. Barn får olika mycket scenkonst och av olika kvalitet beroende på var de bor. Ansvaret för skolan ligger på kommunerna, och på de orter där det saknas engagerade tjänstemän eller eldsjälar på skolorna får de inte mycket alls. Det saknas fullt fungerande strukturer för distributionen av scenkonst till barn och unga i Sverige. Dessutom har vi problemet att en viss publik prioriteras, det som Anna Lund på Linnéuniversitetet har forskat och skrivit om i sin avhandling Mellan scen och salong. Lund visar på hur både teatrar och skolor prioriterar en viss sorts publik, helst estetklasserna (de som finns kvar!) i andra hand studieförberedande program, och i sista hand yrkesförberedande program med en majoritet killar som elever, de ”stökiga” arbetarklasskillarna. Detta är naturligtvis inga medvetna och uttalade val, utan något som bara sker. Anna Lund kallar det för klassrasism.

På grund av bristande tid och resurser görs ingenting åt orättvisorna, allt fortsätter som vanligt trots prat om barnperspektiv och vikten av kultur för barn och unga. Det finns en politisk blindhet för detta men också ett mått av självgodhet inne på många teatrar. Scenkonstmänniskor tänker att de är så radikala. Det är de inte alls. Scenkonsten är till största delen fortfarande ett vitt medelklassterritorium som berättar historier om en vit medelklass för en vit medelklass.

Men vad spelar det för roll då? Är scenkonst verkligen viktigt? Måste verkligen alla barn se och spela teater? Jag menar att vi kan finna gemenskap i teatern. Scenkonst upprättar stundtals vad teatervetaren Jill Dolan kallar communitas, samhörighet, stunder när vi är enade i vår sårbarhet. Det finns potentiell tröst där, vi kan finna hopp på teatern. Alla barn och unga har rätt att åtminstone erbjudas en chans att vara en del i den gemenskapen. Den ska knappast vara förbehållen en utvald skara vita medelklassbarn. Unga – liksom vuxna – har rätt till positioner och verktyg för att självständigt betrakta andra, även vuxna, med respekt och att vara kritiska. Det handlar om rätten till att finnas till på lika villkor i scenrummet, rätten till sin egen blick, att få utrymme att betrakta, vara subjekt och kritiker inom scenkonstens ramar. Det är inte något enkelt, och inte något som går att läras ut på en lektionstimme. Vad krävs för att ge den rätten till barn och unga?

Kulturpolitiken, centralt och regionalt, bör satsa mer på scenkonst för barn och unga. Det ska finnas tydliga riktlinjer och nationella mål för ungas upplevelser av scenkonst så att alla barns rätt till kultur, den som föreskrivs i barnkonventionen, skyddas. Men vi behöver också en estetiskt intresserad skolpolitik. Estetiken, fantasin och konsten ska vara en självklar del i skolsystemet. Det ska på varje ort finnas en rik pedagogisk estetisk verksamhet för alla barn både i och utanför skolan. Om politiker inte jobbar från två fronter i nära dialog mellan scenkonstinstitutioner och skola kommer vissa barn, framför allt barn ur arbetarklassen, till stor del invandrade barn, att fortsätta att uteslutas.

Malin Axelsson
Konstnärlig ledare ung scen/öst och ledamot i LTS styrelse (arbetsgruppen barn och unga)
Malin Axelssons hemsida: www.malinaxelsson.se

Källor:
Utopia In Performance, Finding Hope At The Theatre, Jill Dolan, The University of Michigan Press, 2005
Mellan scen och salong – En kultursociologisk analys av ungdomsteater, Anna Lund, Arkiv Förlag, 2008