Lisa Hugoson efterträder Gugge Sandström som teaterchef på Dalateatern. Lisa Hugoson kommer närmast från Riksteatern där hon har både regisserat och varit konstnärlig ledare och verksamhetschef för olika områden inom teatern. Vi bad Lisa skriva en närmare presentation av sig själv:

”I min familj fanns en oerhörd hemlighet, en dag i ung vuxenålder såg jag på Stockholms Stadsteater, min familjs hemlighet gestaltad. Vuxna människor berättade min historia, det som jag trodde att jag var helt ensam om. Hur kunde något vara så starkt, ge sådan tröst, styrka och kraft? I den världen måste jag få vara, jag ville ta reda på andra historier, berättelser som framför allt unga människor bar på, gestalta dem och hoppas väcka samma kraft som en gång drabbade mig, och på den vägen är det.

Som mycket ung kom jag in på Scenskolan i Stockholm, mitt första jobb blev på Riksteatern, när turnén med den lilla barnpjäsen jag medverkade i landade i Funäsdalen på en skola där ingen teater spelats tidigare visste jag att det är på dessa orter jag ska vara, det är här jag ska använda min utbildning på de minsta och mest oåtkomliga platserna, hur många kalla vintermorgnar har jag inte sett teknikerna sopa snö från bilrutorna kl 06.00 på morgonen för att sedan några timmar senare hälsa skolbarn välkomna in i den ombyggda och till teater förvandlade gymnastiksalen, barn som inte varit i ett teaterhus.

Nu har det gått 35 år, det mesta av den tiden har jag har jobbat på Riksteatern, jag har regisserat, jag har varit konstnärlig ledare för Riksteaterns Tyst Teater som jobbar på teckenspråk, konstnärlig ledare för Riksteaterns barn och ungdomsverksamhet, och under tre år var jag verksamhetschef för Riksteaterns teaterproducerande verksamhet, förutom Cullbergballetten och Södra Teatern.

Jag har alltid arbetat för barns rätt att få sina livsfrågor gestaltade, för deras rätt att få vara med och påverka, ha inflytande, men det som påverkat mig starkast är tiden på Tyst teater.  Att aldrig någonsin få möta en berättelse på sitt eget språk, teckenspråket, att aldrig våga drömma samma drömmar som ett hörande barn, för att teatern är så mycket språk och text och tal, det talade språket, inte det tecknade. Alla mina resor i världen med Tyst teater, där teatern varit det enda medlet för att informera kring frågor rörande HIV och AIDS för de som inte kan läsa eller för att berätta om de dövas egen situation och att i samhället tillhöra de poorest of the poor. En man sa en gång på ett möte: – Vi måste lära oss allt som höjer vår livskvalité, där ingår teater.

Nu sitter jag sedan en månad tillbaka på Dalateatern, i ett nytt rum, på en ny kontorsstol. Jag har mött en teater som vill, som experimenterar, undersöker, vågar ge sig in på områden där de inte varit förut.

Jag har mött en otroligt vacker plats, ett mycket speciellt landskap, en stad uppvuxen kring den stora Falu Koppargruva. Överallt ser man slaggen, i husgrunder, på marken och även i människors berättelser. En mycket vänlig plats men blir man insläppt?

Jag vet inte vad som väntar mig än, det är en stad där idrotten är närvarande vart du än vänder blicken. Teatern är svår att hitta både bildligt och reellt. Många förväxlar Dalateatern med Folkets Hus som ligger vägg i vägg. En mycket tjock vägg skiljer de två ihop byggda fastigheterna.

Dalateatern har utvecklats mycket de senaste åren, breddat sin repertoar med sommarteater, med soppluncher och ökade gästspel.

Utmaningarna är många, att stärka Dalateaterns varumärke, fördjupa och utveckla samarbetet med länets arrangörer, fortsätta det modiga arbete som sker på barn och ungdomssidan, se om det som sker inom ungdomsteatern också kan spilla över till vuxensidan, hur fördjupar vi mötet med vår publik? Hur får vi publiken att hitta till teaterhuset? Hur vet arrangören att det är Dalateatern som besöker dem? Hur skapar vi ett behov av Dalateatern hos länets innevånare?

Hur formar vi Dalateatern till en plats för vår tids viktiga frågor, dock, vad och vem som definierar vår tids viktiga frågor, det återstår att ta reda på.”

Lisa Hugoson, september 2013

Bilden ovan: Lisa Hugoson, foto Ulf Palm