På grund av de nedskärningar som aviserats inom kulturen så uppmanades kulturskapare och kulturorganisationer att närvara i riksdagen den 4 december 2024, då kulturbudgeten för 2025 debatterades. Länsteatrarna hörsammade uppmaningen och var på plats för att tillsammans med andra visa sitt engagemang för kultursektorn och den framtida kulturpolitiken. Det var en lång och intressant debatt där kulturutskottets ledamöter tydliggjorde de respektive partiernas åsikter och riktning vad gäller kulturpolitiken. Ylva Nordin, verksamhetsledare Länsteatrarna i Sverige, redogör här för några av de saker representanterna för de olika partierna lyfte.

– Jag kan konstatera att partiernas sätt att prioritera ekonomiska satsningar, men även deras syn på kulturens värde idag skiljer sig åt avsevärt. Även om kulturutskottets ledamöter alla säger sig vilja värna konst och kultur så ger de ekonomiska prioriteringarna en tydlig signal om hur olika man värderar kulturen som en del av samhället, säger Ylva Nordin.

Sverigedemokraternas prioritering vad gäller kulturpolitiken handlar framför allt om kulturarvet och vikten av att bevara detta. De stödjer också regeringens satsning på de kulturella och kreativa näringarna. Vad gäller samtidskulturen poängterar SD:s Alexander Christiansson att en fri och stark sådan inte bör vara bidragsberoende av staten, utan att alternativa finansieringsmetoder behövs inom kultursektorn. Den neddragning som görs av kultursamverkansmodellen kallar Christiansson för marginell.

Sverigedemokraternas Jonas Andersson fokuserar sitt anförande på studieförbund och folkbildning. Han ser de neddragningar som nu görs som nödvändiga eftersom statsbidragen, enligt Andersson –”i stor utsträckning gått till islamister, brottslingar och fuskare”.

Miljöpartiet menar att kulturen idag är i ett krisläge. Miljöpartiet vill därför höja kulturbudgeten med nära 2,9 miljarder. De pengar som nuvarande regering lägger på skattesänkningar vill Miljöpartiet lägga på välfärd och kultur. Bland annat vill man se mer pengar till kultursamverkansmodellen och kulturverksamheter runt om i regionerna. Mats Berglund (MP) menar att de stora skillnaderna mellan partierna och deras kulturpolitik idag, förutom pengar, handlar om en syn på kulturen, en ideologisk fråga- ”Varför är det viktigt med scenkonst, det egna skapandet, ett fungerande civilsamhälle och ett ekosystem där ideella krafter verkar ihop med institutioner och fria grupper med etablerade konstnärer? Varför är bildningen så betydelsefull för ett fungerande demokratiskt samhälle liksom engagemanget i föreningslivet? Och varför får det offentliga inte dra sig undan ansvaret?” I dessa frågor skiljer sig partierna åt. Berglund hänvisar i sitt anförande till fackförbundsordförande Simon Norrthons inlaga i kulturdebatten- ”Vad gör regeringen åt den kulturdöd som sprider sig i landet?” Svaret är enligt Berglund: -”Mycket lite, eller kanske till och med ingenting!”

Moderaterna. Kristina Axen Olin som håller ett anförande för moderaterna säger med eftertryck ”- För oss människor är kulturen viktig och den är en stor del i våra liv.”  Hon menar dock att den allra största delen av den kultur som vi använder och som våra barn och unga nyttjar inte är något som man har statlig eller offentlig inblandning i.

Axén Olin påpekar att Sverige idag har stora problem. I den situationen menar hon att det är enkelt för Moderaterna att prioritera. Man prioriterar trygghet och säkerhet. Hon är stolt över att Moderaterna trots de stora svårigheter som finns, ändå kan satsa på att finansiera kulturen i vårt land. Hon menar att regeringspartierna satsar på barn, bildning och beredskap. På frågan om hur hon ser på de många musiklokaler som nu läggs ner i samband med neddragningar till studieförbunden svarar hon att det är så få barn och unga som studerar musik i studieförbundens regi att neddragningen knappt är märkbar. Hon menar också att det gör henne ledsen om studieförbunden väljer att göra besparingar på de få musiklokaler som finns, men att det inte är något politikerna ska lägga sig i. Hon menar att deras besparing inte är något hot mot vare sig musikundret eller musikbranschen.

Vidare menar Axén Olin att regeringens tydliga val av politiska satsningar är bra för kulturbranschen. ”-Skattesänkningar leder ofta till att människor gör saker för de pengar som blir över. Det vill säga att de konsumerar mer, går på teater och konserter, reser eller gör andra saker för de pengarna”.

Här protesterar bland andra Vasiliki Tsouplaki (V) som menar att de skattesänkningar som nu gjorts för de allra mest välbeställda sannolikt inte är de åtgärder som kan göra mest nytta för varken kulturbranschen, läsfrämjandet, skolor eller barn i allmänhet.

Socialdemokraternas anförande med Lawen Redar i spetsen är ett brinnande tal för konsten och kulturen. Hon lyfter Suzanne Osten som den frontfigur hon varit inom konst, kultur och inte minst barnteater. Hon lyfter också den kulturpolitiska propositionen från 1974 och dess nyckelbegrepp: yttrandefrihet, jämlikhet, konstnärlig förnyelse och vård av kulturarvet. Hon påpekade att kulturen skulle gå från att var de få människornas privilegium till att omfatta alla. Kulturen skulle ge språk, makt och frihet. Kulturen skulle vara en del av lösningen. Redar menar att man nu, 50 år senare, snarare ser kulturen som ett problem, något som står i vägen.

Redar menar att vi nu har en visionslös kulturpolitik och en kulturminister vars högsta dröm inte är att göra någonting för kulturen, i stället är kulturministerns högsta dröm att få sänka skatterna ytterligare. Det stora reformutrymmet på 60 miljarder gick till att göra skattesänkningar till välbeställda. Höginkomsttagarnas skattelättnader är menade att vara den stora satsningen på kulturen. Regeringen valde att lägga pengarna där i stället för att stärka välfärden eller kulturen.

Vidare påtalade Redar att minskningen med en halv miljard till studieförbunden redan har lett till att musikhus och replokaler över hela landet har stängt och fler är på väg. Arbetslösheten bland kulturarbetare har på kort tid stigit med 30 procent sedan Moderaterna kommit att leda kulturdepartementet, trygghetssystemens dörrar är alltjämt stängda för många kulturarbetare och unga framtida konstnärer lämnar sina utbildningar.

Lawen Redar redogör för socialdemokraternas stora satsningar på många delar av kulturen, inte minst på kultursamverkansmodellen med sin infrastruktur för att kulturen ska kunna finnas i hela landet. Hon redogör för de olika kulturområdenas utmaningar och åtgärder för dessa, men framför allt talar hon för konsten, kulturen och dess betydelse i vårt gemensamma samhällsbygge.

Kristdemokraternas Roland Utbult talar om kulturpolitikernas gemensamma strävan och kamp för kulturen. Han framhåller vidare kristdemokraternas strävan efter att kulturarbetare ska få fungerande trygghetssystem och en möjlighet att arbeta med goda villkor. Utbult talar också om det paradigmskifte han nu ser vad gäller näringslivets inträde för att stötta kulturen. –” Vi kristdemokrater tror på mecenaternas återkomst som ett komplement till politikens ansvar för kulturen”.

Utbult talade även varmt för fritidskortet som ett sätt att stärka deltagandet för barn i idrotts- eller kulturaktiviteter.

Vänsterpartiet framhåller den stora skillnaden mellan Vänsterpartiets önskade prioriteringar och den nuvarande regeringens. Vasiliki Tsouplaki (V) menar att den skattesänkning man gjort för de som tjänar ca 65 000:- i månaden hade kunnat användas till satsningar på välfärden, men också på kulturen. Tsouplaki tar upp kultursamverkansmodellen där först pris- och löneuppräkningen togs bort och där nu ytterligare besparingar görs. Hon tar också upp de fria aktörerna, studieförbunden och de många verksamheter som nu läggs ner eller minskar sin verksamhet. Hon menar att många med låga inkomster inte får tillgång till kultur.

Vidare påpekar Tsouplaki att skiljelinjen mellan Vänstern och de borgerliga förut låg i hur mycket studieförbund och folkbildning skulle få kosta. Det fanns däremot en samsyn om värdet av det ideella engagemanget och hur det bidrog till vårt välstånd och välmående. Den tiden är nu, enligt Tsouplaki,  förbi: -” Det fria och det frispråkiga ses som ett hot mot makten, inte som en förutsättning för vår demokrati. Maktutövningen mot civilsamhället präglas av misstänksamhet och misstro i stället för av tillit.”

Tsouplaki redogör för att Vänsterpartiet i sin budget lägger 2,3 miljarder mer än regeringen och Sverigedemokraternas på kulturutskottets område.

Liberalerna Robert Hannah tar i sitt anförande tydlig ställning för en hög finansiering till public service, men också för satsningen på nationella minoriteter, framför allt den judiska minoriteten som han menar är en extra utsatt grupp idag.

Kulturen är, enligt Robert Hannahs mening, en nyckel till att känna tillhörighet och delaktighet i samhällsbygget. Därför och för att motverka den läskris som man nu ser i Sverige, har Liberalerna valt att satsa på barns läsning.

Hannah lyfter också regeringens satsning på kulturella och kreativa näringar, framför allt deras satsning på dataspelsbranschen. Sammanfattningsvis framhåller Hannah att regeringens kulturbudget stärker barns läsande, skyddar vårt kulturarv och öppnar möjligheter för fler kreativa näringar.

Centerpartiets kulturpolitiska talesperson,Catarina Deremar, talar för den fria konsten som en förutsättning för demokratin. Hon menar att konsten och kulturen skapar en gemenskap och möten mellan människor, vilket gör våra offentliga platser tryggare och att vår beredskap och motståndskraft ökar. För att stärka denna beredskap i hela landet behövs, enligt Deremar, studieförbund, hembygdsföreningar, bygdegårdar och annat som är en del i kulturens infrastruktur. Centerpartiet vill därför genom sin kulturbudget framför allt slå ett slag för folkbildning och civilsamhälle.

Deremar talar också för satsningar på kulturskola och skapande skola som viktiga delar för att kulturen ska nå barn och unga. Detta är, enligt Deremar, ett led i ett samhällsbygge och en förebyggande åtgärd för att förbättra samhället i stort.