Johanna Salander är konstnärlig ledare och avdelningschef för teateravdelningen på Västerbottensteatern, där hon bland annat har regisserat föreställningen Handbok för husmödrar som just nu spelas på flera teatrar i landet. Hon kommer närmast från Ögonblicksteatern i Umeå. Vi bad om en presentation!
”Vad ska en hålla sig i när världen är upp och ner? Hur ska en finna mening i skapandet och kunna navigera i vad som är angeläget? När den allra viktigaste, Suzanne Osten, gått ur tiden, blir det ännu tydligare att viktiga röster från kulturvärlden kan flytta berg och vara den fasta punkt som många navigerar efter. Det är värt att vara besvärlig, att inte ge sig och att fortsätta hävda att kultur och scenkonst särskilt nu är vad vi behöver för vår överlevnad.
Som en älv flyter norra Norrland genom mina ådror. Född i Skellefte, uppvuxen i Lule och Ume och med hjärtat i Docksta, Ångermanland, där jag tillbringat varje sommar hela livet.
Marken och platsen har blivit viktigare och viktigare för mig med åren. Att förstå den kontext jag kommer ifrån där skogen och naturen betyder mycket, och där avstånden är långa. Något jag känner i rumpan när jag kuskar på bussen de dryga två timmarna enkel väg mellan hemmet i Umeå och arbetet på Västerbottensteatern i Skellefteå. Avstånden känns också för vår publik, som kan ha upp till 4,5 timmars resa enkel väg till teatern om vi inte kommer ut till dem.
Min ingång till scenkonsten innehåller tvära kast. Från musikalstudier och arbete som showartist i Egypten ville jag jobba med genusperspektiv, queera perspektiv och djupare grejer. Scenkonsten kom inte med modersmjölken, men det gjorde däremot akademien, nyfikenheten och normkritiken.
Genom det hittade jag mitt driv och i frigruppsvärlden min plats. I 13 år var jag konstnärlig ledare för Ögonblicksteatern i Umeå. Där kunde jag utvecklas, vara radikal och våga pusha gränserna för vilka verkligheter och vilka kroppar och tankar som sattes på scenen. Jag kunde också utforska kön och identitet i föreställningar som Om hon var en kille skulle jag vara kär i henne, KILLARNA och Bastuklubben. Projekt Normal hjälpte mig att komma utanför boxen vad gäller tillgänglighet och hur vi kan göra scenkonstprocesserna möjliga för alla att delta i. Genom att jobba med allt ifrån rimliga arbetstider till beröringsskräck och fördomar om vad en kropp är kapabel till och inte. Och att sen få se vårt arbete speglas i publiken när publikplatserna fylldes av permobiler. Projektet Minoritet i en minoritet från Sápmi till Palestina innebar för mig att återigen befinna mig på okänd mark. Med produktioner om ockupation och kolonialism, queerperspektiv och perspektiv kring tillgänglighet. Och ytterligare en ny publik hittade till oss.
Jag gillar att vara där det skaver och bränner. Att ta i de obekväma samtida frågorna. Som nu: Hur regionen, platsen och människorna förändras med förutsättningarna. Det händer mycket i Västerbotten. Stora industriella satsningar som påverkar människor, miljö och samhälle enormt och där framtiden är oviss och skakig. Om detta vet vi ännu inte utgången, men kan dra paralleller till 70-talets stora satsningar på textilindustrin i regionen genom pjäsen Stygn.
Är otroligt stolt och glad över att jobba på en teater som valt att sätta upp När vi var samer, om Sveriges mörka koloniala historia och det kulturella folkmordet på skogssamer som begåtts och tystats. Att för första gången sätta Umesamiska på scen, ett språk som talas av väldigt få, men där vår uppsättning blir en del i revitaliseringen av språket när det tar plats i rummet. Scenkonstens kraft och betydelse visade sig på ännu ett sätt då det var första gången kompositören Katarina Barruk fick höra sitt modersmål på scen.
Vilka fler berättelser flyger runt här i Västerbotten som väntar på att plockas ner och gestaltas undrar jag. Berättelser som människor längtat efter fast de kanske inte vet om det. Och det behöver inte handla om de spektakulära unika historierna utan snarare om de vardagliga. Det som blev Handbok för husmödrar handlade om det – att synliggöra det osynliggjorda och lyfta kvinnorna och arbetet i det som inte setts som ett riktigt arbete. Bärarna av berättelserna var till en början ganska svårflörtade – de tyckte inte att de hade nåt viktigt att förtälja – men det visade sig att deras historier om livet som hemmafru i 50-talets Sverige var något människor i flera generationer ville ta del av. Folk stod på kö till utsålda föreställningar. Och sen fick den ytterligare ett fantastiskt liv på Regionteater Blekinge Kronoberg och nu har en fågel viskat att den kanske också får ytterligare liv i en annan del av Sverige. Där träffade vi rätt både för vår plats och i mycket vidare bemärkelse.
Och det är väl det, det viktiga och angelägna finns där om vi lägger örat mot samtiden, och låter nyfikenheten leda. Och om vi vågar vara besvärliga och fortsätta bråka om att kultur och scenkonst behövs för vår överlevnad, då finns kanske meningen där.”
Johanna Salander, konstnärlig ledare & avdelningschef teateravdelningen Västerbottensteatern
Bilden överst: Johanna Salander. Foto: Johanna Syrén.