Fransesca Quartey är ny vd och teaterchef på Västebottensteatern och dessutom nybliven västerbottning och skellefteåbo. Vi bad Fransesca skriva några rader om sig själv och sitt uppdrag.
”Jag står med fötterna i myllan nere vid Skellefteå älven och ser ut över det virvlande vattnet. Jag insuper den klara luften och hejar glatt åt en förbipasserande som, likt så många i staden, hälsar mig välkommen som ny teaterchef på Västerbottensteatern. Jag sluter ögonen en kort stund och känner mig välsignad för allt som blivit mig givet och alla som banat väg innan mig.
Jag föddes i Göteborg 1964 av en svensk mamma och en pappa från Ghana. Den tiden som var min barndom var en politisk tid. Min far läste Bobby Seal (en av grundarna till Svarta Pantrarna) ”Seize the time” och ”Nkrumah speaks” med texter av Kwame Nkrumah, president i Ghana, det första sub-sahariska landet i Afrika att ha frigjort sig från kolonialismen 1957. På min unga sjuksköterskestuderande mammas nattduksbord låg ”Rapport från en skurhink”, Maja Eklöfs bok om livet som 3-barnsmor och städerska och i min bokhylla stod barndomens böcker om ”Katizi” och ”Kamrat Jesus” sida vid sida med mina tonårsinköp av Sven Wernströms ”Trälarna”.
Fransesca Quartey, foto Patrick Degerman
Det var en tid när det inte fanns några ”invandrare” utan finnar, jugoslaver och lite senare chilenare som flytt undan Pinochets diktatur. Det fanns förövrigt många diktaturer och det var självklart att vi skulle hjälpa alla som flydde undan fascismen i Spanien, Grekland eller Argentina. Det var en tid när man demonstrerade mot atomkraften och neutronbomben och för 8 timmars arbete och 6 veckors semester. Men trots det var mitt tonårsliv egentligen inte särskilt politisk med ett undantag. Min allra första teaterupplevelse, 14 år gammal. Tältprojektet, berättelsen om arbetarklassens historia (med bl.a. Västerbottensteatern förre chef – Med Reventberg!) drabbade mig med full styrka och sög in mig i den unika magiska värld som var teaterns. Sen plötsligt var grundskolan över. Jag gick ut nian, började gymnasiet, det blev 80-tal och tiderna förändrades. Men någonstans, utan att jag själv ens riktigt visste om det, levde 70-talets värderingar kvar där inne i mitt hjärta.
Jag öppnar mina ögon därnere vid älven och börjar promenera i sakta mak in mot staden och det kommunala hus där vi, alltför trångbodda, har vår bofasta plats. I mitt huvud virvlar tankarna. Minnen från min tid på Unga Klara och Suzanne Ostens trofasthet mot barn och ungdomar. Tiden på Helsingborgs Stadsteater under Göran Stangertz och hans absoluta engagemang för publiken. De senaste två årens intensiva samtal med kamraterna på TRYCK (föreningen för svarta kulturarbetare i Sverige) och så alla förhoppningarna om den teater dit mina steg bär.
Jag sätter mig ned bakom skrivbordet på mitt nya kontor. Plockar fram ett papper och så skriver jag ned det som jag hoppas skall bli teaterns nya riktlinjer, det som jag vill att vi skall arbeta mot; att vi skall vara Skellefteås stolthet och regionens ”kvarters teater”, att vi skall vara ägare av begreppet berättarteater i enlighet med våra västerbottniska traditioner, att vi skall hämta våra föreställningar ur den lokala och regionala myllan, att vi skall bygga upp nya nätverk och nya vänskaper med företag i regionen och samarbetspartners ute i teater-Europa, att vi skall arbeta med barn och unga och stärka UngHästen (vår fristående ungdomsensemble) i deras uppskattade arbete, att vi skall öppna upp vårt hus för de som ännu inte känner oss, att vi skall undersöka den nya tekniken och möjligheten att skapa interaktiva virtuella teatersalonger och att vi skall bli Europas Ledande Berättarteater.
Jag kliver ut på trappen och vandrar tillbaka ner mot älven igen. Ser ut över vattnet. Andas. Känner hur hjärtat fylls av värme, kraft och förhoppning. Den nya dagen gryr, oändligt är mitt stora äventyr!”
Fransesca Quartey