Höstterminen har startat och Regionteater Väst har tre urpremiärer på programmet; Gränsland och Mellan två våningar för mellanstadiet och Stundens hetta för högstadiet. Vi passade på att ställa några frågor till Björn Säfsten, koreograf, Ebba Petrén, regissör och dramatiker och Senay Berhe, regissör.
Gränsland är en tankeväckande dansföreställning kring den egna blicken, kring det som är dolt, lika mycket som det som framträder. Hur vet vi att det vi ser är det enda som vi tittar på? Det är en lekfull, humoristisk och lite mystisk föreställning i vilken vi bjuds vi in till ett rum i ständig förändring.
Koreograf är Björn Säfsten, som har tidigare gjort den interaktiva föreställningen Matsalen för Regionteater Väst. Nu arbetar han för första gången med scenograf och kostymör Daniel Åkerström Steen och med nyskriven musik av Tomas Elfstadius och ljusdesign av Ida Gustafsson, Regionteater Väst. På scen ser vi Cassandra Arnmark, David Forsberg, Rebecka Hansson, Rasmus Skaremark-Solberg, Helena Lundqvist, Oliver Flor Jull och Olivia Hansson.
Hej Björn Säfsten! Gränsland beskrivs som en kalejdoskopisk resa som visar kroppar ur nya perspektiv. Vad inspirerade dig till att göra den här föreställningen?
– Jag har de senaste åren blivit allt mer intresserad av front/”frontalitet”. Det är ett begrepp som används mycket inom dansen något som vi jobbar med och som har mycket att erbjuda när man expanderar begreppet. Det kan både vara framsidan av något, men också en aktivitet, dit vi vänder oss är det vi frontar. I en förlängning kan man därför fråga sig vad som är framsidan av något? Och vem som tittar på vad utifrån vilket position. Jag tror vi människor ofta tenderar att se världen med oss själva i centrum, både som individer, men även som kollektiv, inom ett land, en kultur etc. Det är på vissa sätt inte så konstigt, samtidigt är det djupt problematiskt. Jag tänkte därför att jag ville skapa en föreställning där ”att skifta perspektiv” skulle kunna bli något åtråvärt. En plats där man kan få njuta av det och samtidigt se att andra ser från andra håll, ibland samma som en själv och eller kanske något helt annat.
Du är en koreograf som arbetar brett. I höst turnerar du till exempel med I själva verket som är både dans och föreläsning på samma gång. Vad är dina tankar om att koreografera för barn (Gränsland riktar sig till barn 9-11 år)?
– Jag tycker det är superspännande. I grunden tänker jag nog inte att det är så stor skillnad mot att koreografera för vuxna, eller? I Gränsland passar jag på att jobba med ett animerat rörelsespråk, något jag velat göra länge och som jag tänker kanske kan ligga unga människor närmre än vuxna. Så jag tänker att jag ser det här som en möjlighet att få testa att göra något jag velat göra länge, men som den här målgruppen potentiellt känns mer tillgängliga för.
Läs mer om Gränsland här.
Läs mer om Björn Säfsten här.
Mellan två våningar, av Meron Mangasha i regi av Senay Berhe, är en klassrumsföreställning för årskurs 4–6 som berättar historien om en påtvingad återträff mellan en mobbare och ett offer. Vi får lära känna de gamla skolkamraterna Hakim och Sofie på nära håll. Närmare bestämt i en hiss som strax ska fastna mellan två våningsplan…
Hakim och Sofie spelas av Nawar Hermez och Jenny Nilsson, för scenografi och kostym står Josefin Hinders och för mask står Maja Asp.
Det är inte första gången Senay Berhe och Meron Mangasha samarbetar men det är första gången de skapar en teaterpjäs ihop. Senay Berhe är regissör, filmskapare och konstnär. Hans verk har fått internationellt erkännande och visats och ställts ut på gallerier, filmfestivaler och scenkonstinstitutioner över hela världen. Meron Mangasha är poet och manusförfattare. Bland uppmärksammade projekt finns Blått Blod, ett videoverk som bland annat ingick i Liljevalchs vårsalong, podcasten Menage à tugg och vinnande bidrag till Svenska Filminstitutets manustävling Black is the New Black.
Hej Senay Berhe! Du regisserar föreställningen Mellan två våningar som riktar sig till årskurs 4-6. Varför är det en viktig föreställning?
– Mellan två våningar handlar om mobbning. Tyvärr så ökar mobbing idag både på skolor och efter skoltid. Pjäsen tar upp vissa frågor och skildrar situationer som jag tror att många i publiken kan relatera till. Jag tycker att detta är en viktig föreställning för att ingen ska behöva bli utsatt för mobbing och de effekter det kan ha långsiktigt, det vi vill belysa med denna pjäs. Jag hoppas att de som ser pjäsen vågar be om hjälp eller prata med någon efter om de blir utsatta. För att underlätta detta samarbetar vi med organisationen Friends som bland annat har informationsmaterial på plats i anslutning till föreställningarna.
Mellan två våningar är skriven av Meron Mangasha, är det ert första samarbete? Hur har ni arbetat med Mellan två våningar?
– Vi har samarbetat i en del projekt genom åren, men Mellan två våningar är vår första pjäs vi gör ihop.
– Inför Mellan två våningar så började vi med att spåna ganska brett, vi jobbade fram lite olika idéer och landade slutligen i ett ramverk som vi tyckte var intressant och ville vidareutveckla. Två personer, ett offer och en mobbare som inte setts sen mellanstadiet fastnar i en hiss blev premissen.
– Meron har styrt processen med manusarbetet, där jag har återkopplat med kommentarer på våra feedbackvändor. Det blev ett par olika versioner tills att vi alla kände oss nöjda med manuset, sedan har jag tillsammans med skådespelarna utarbetat och färdigställt föreställningen.
Läs mer om Mellan två våningar här.
Läs mer om Senay Berhe här.
Stundens hetta, med manus och regi av Ebba Petrén, spelas för högstadiet och tar upp samtycke och gråzoner. Det är en föreställning med rollfigurer som dras till varandra, hemsöks, såras och söker försoning, i situationer där rätt och fel inte är givna. Med element från rollspelets lek med handlingsutrymme och ceremonins fasta former för deltagande, skapas ett konstnärligt bidrag till det livsviktiga utforskandet av samtyckeskultur.
Medverkar gör Jennifer Carzties, Jan Coster, Peter Lorentzon, Eddie Mio Larson och Simon Rajala. Erik Radix gör scenografi och kostym. Ljusdesigner är Emily Lavebäck och för mask står Maja Asp.
Ebba Petrén är regissör och dramatiker som varit verksam inom det fria scenkonstfältet och på institutioner som Unga Dramaten, ung scen/öst och Regionteatern Blekinge Kronoberg. Ihop med övriga konstnärer i kollektivet Nyxxx har hon gjort en mängd föreställningar, spel och ljudverk. Erik Radix har arbetat med scenografi och kostymdesign på bl.a. Kulturhuset Stadsteatern och Regionteater Väst. Erik arbetar också med sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR) inom RFSL och är idag verksamhetsledare för hiv- och STI-prevention riktad till unga hbtqi-personer.
Hej Ebba Petrén! Stundens hetta handlar om samtycke och sex i vårt samhälle idag. Kan du berätta lite mer om det?
– För mig handlar föreställningen om att kroppen och känslorna är en spelplats för samhällets normer och förväntningar. Och lite mer specifikt om hur kan bli när två unga människor vill ligga med varandra för första gången.
– På vissa sätt är vårt samhälle i en revolution. Medvetandenivån har höjts kring ömsesidighet och sexuella maktdynamiker vilket tagit sig uttryck i saker som ”samtyckeslagen” och skolans nya läroplan. Det som intresserar mig är diskrepansen mellan önskad identitet och agerande.
– Verket skildrar hur överenskommelser mellan människor görs och bryts. Sexualiteten tar plats som ett utforskande av både oväntade/okända och av trygghet/närhet. Vi möter två familjer som spenderar helgen tillsammans. Ungdomarna gör en ceremoni som råkar väcka våldtäktskulturens spöke, och de finner sig själva hemsökta. Parallellt pågår, framför ridån, ett förhandlande med publiken om vad de vill delta i. Två helt olika publiköverenskommelser krockar.
Manus & regi av Ebba Petrén och scenografi & kostym Erik Radix – hur ser ert samarbete ut och hur har ni arbetat när ni har skapat Stundens hetta?
– Det är första gången vi samarbetar som konstnärligt team. Vi hade en lång period då vi delade inspirationskällor och personliga erfarenheter med varandra. Vi var båda väldigt taggade på att arbeta med tematiken med metoder hämtade från deltagarbaserad scenkonst (som vi båda är aktiva inom). Vi fastnade för att låta gränsen mellan scen och salong bli en förhandlingszon i relationen publik/skådespelare. Då blev ridån ett centralt element, vilket känns kul för mig som nästan aldrig satt upp en ”scen/salong-föreställning”.
– När min text utvecklades till en spökhistoria och Erik utifrån det föreslog kostym och rum fyllda av symbolik, färg och form, så fann vi något vi båda ville gå vidare med. Men det har varit ett prövande av olika uttryck hela vägen till premiär. Teaterns arbetssätt samt skådespelarnas kunskap och lekfullhet har varit otroligt viktigt för slutresultatet. Likaså referenspublikens åsikter.
Läs mer om Stundens hetta här.
Läs mer om scenkonstkollektivet Nyxxx här.
Bilden överst: Regionteater Väst, Gränsland, foto Håkan Larsson.