Staffan Aspegren, konstnärlig chef för teater vid Smålands Musik och Teater, skriver i sin julkrönika att framtiden för scenkonsten i Sverige är oviss. Men också om att ändå kunna njuta av ett kreativt repetitionsarbete och om det efterlängtade mötet med publiken. Nästa år är det 10-årsjubileum för Kulturhuset SPIRA och nya, spännande föreställningar står på tur.
Staffan Aspegren, foto Lars Kroon
”Kulturhuset SPIRA firar 10-årsjubileum nästa år. Ett stort modernt regionalt scenkonsthus. I huset finns också Jönköpings Sinfonietta. Vi har gästspel, uthyrningar, samarbeten med amatörteaterföreningar och det fria kulturlivet, konferenser och regional närvaro i vårt uppdrag. Vi är ett av dom produktionstätaste scenkonsthusen i Sverige. Idag hade det varit självklart att skriva en krönika ur ett snart tioårigt perspektiv med klara hoppfulla tankar om framtid och utveckling. Helt rationellt och i förväntad stil från teaterchefen. Plötsligt känner jag mig friare i tanken.
Vi har sedan nästan ett år tillbaka varit i ständig beredskap. På många fronter. Lärt oss att tänka om snabbt. Den omtalade boxen som vi uppmanar att tänka ut ur som ett levande scenkonsthus har bytt skepnad och handlar nu om överlevnad i ordets mest konkreta betydelse. Inte bara de vanliga fraserna om konstens överlevnad i en tid som präglas av ledord som Public Management, budgetstyrning, lönsamhet på många plan och ett ständigt argumenterande om varför vi behövs. Och för vem?
Scenkonsten befinner sin djupaste kris någonsin. Frilansare är särskilt utsatta. Debatten om villkoren för konsten når fram på ett tydligare sätt. Och belyser att vi historiskt alltid varit en utsatt grupp. Vi bygger nya nätverk. I Tyskland överväger man nya lagar baserade på frågan om yttrandefrihet. Just idag några dagar efter Lucia ser jag rapporter från Paris om demonstrationer med krav på just denna frihet och som hos oss en växande oförståelse för varför en bransch som tvingas stänga ner samtidigt ser människor flockas i köpcenter och på restauranger.
Om vi blickar tillbaka över detta bisarra år tror jag vi delar erfarenheter och utmaningar med de flesta av våra länsteatrar. Vi har digitaliserat. Sökt nya former och varit smarta. Brutit ny mark. Gjort erfarenheter vi kan ta med oss in i en framtid.
Vi har brottats och brottas med ovissheten och besvikelsen. Med lusten och hoppet som följeslagare. I ett modernt kulturhus som gett oss goda förutsättningar att kunna jobba Coronasäkert. I god kontakt med smittskyddsläkare etc. – med all den trygghet som en stor regionsapparat kan erbjuda. Vi har genomfört ett digitalt Musikalsymposium med workshop och reading av nyskriven musikal. Med högre deltagarantal än nånsin förr. Våra skådespelare har repeterat och spelat Ofelia och Hamlet tillsammans med Värnamos Folkhögskolas skådespelarutbildning Teaterfolk – för vuxna med funktionsvariationer.
Musikalen Camera, skriven och regisserad av Staffan Aspegren spelades på Kulturhuset Spira hösten 2020. Foto Lars Kroon.
Vi har också med hög säkerhet i annorlunda repetitionsförhållanden kunnat ha premiär på Unga Spiras nyskrivna dystopi Innan jag öppnar mina ögon och musikalen Camera. Jag regisserade själv den sistnämnda och befann mig i en märkligt trygg repetitionsbubbla – som i stormens öga – tillsammans med orkester och skådespelare, tekniker och ateljéer etc. En fantastisk period, där vi mer än någonsin i vår överenskomna respektfulla trygghet kom att lita mer än någonsin på varandra. Modiga. Vi lärde oss också ett nytt lyssnande på publiken av 50. Koncentration och generositet präglade publikmötet. Från båda håll. Sorgen då vi var tvungna att stänga de sista föreställningarna var stor. Och frustrationen i att verket aldrig blev klart. Den viktigaste delen i formandet av en föreställning ligger ju i det upprepade publikmötet. Själva meningen med föreningen…
Vi värderar högt varje stund vi kan få finnas i samma fysiska rum. Jag förundras ständigt över den starka kraft och dedikation som råder i vårt hus. Även om den börjar mattas då det grundläggande för all scenkonst är mötet med en publik i samma rum.
I skrivande stund repeterar vi vårens komedi En timme i lugn o ro av Florian Zeller översatt och regisserad av Adde Malmberg. Att gå in i repsal är en lisa för själen. Vi skrattar mycket och det råder en optimism och förhoppning. Vi har genomfört digitala auditions för nästa hösts musikal She Loves Me, ligger i bra fas i våra produktionsled och arbetar rationellt. Men framtiden är ändå oviss. En ovisshet och rädsla vi delar med hela samhället. Kanske kan den nya pandemilagen ge en ny och öppnare situation? Signaler om det kommer från kulturminister och våra makthavare.
Musikalen Camera, skriven och regisserad av Staffan Aspegren spelades på Kulturhuset Spira hösten 2020. Foto Lars Kroon.
Snart tar vi julledigt. En annorlunda Jul. En period där vi kan reflektera. Att det inte kommer att återgå till det normala är säkert, och är en både skrämmande och befriande tanke. Vi talar redan om hur vi ska tänka i nya banor inför kommande säsonger. Hur vi ska jobba vidare på den öppenhet och nyfikenhet som råder inne på SPIRA. Vår längtan efter publiken. Som längtar efter oss. Hur kan vi med den här erfarenheten berika våra samarbeten och vår närvaro i regionen och utanför? Hur kan vi ge vår publik hopp och framtid i sina liv? Hur fortsätter samtalet både inåt och utåt om att scenkonsten inte är rationell utan kan bjuda på det irrationella, oväntade och berörande? Inför, vad många redan kallar ett Ödesval 2022. Hur ska vi fira vårt tioårsjubileum med styrkt självförtroende och begrava ängsligheten?
På frågan jag ofta får om framtiden ter sig ljus har jag bara ett svar idag: Ja, det gör den. Jag har bara inga rationella svar på hur. Bara den trygga tanken att konsten kommer att överleva. (Om den inte dör svältdöden). Just för att den i sitt innersta väsen är irrationell och ständigt föränderlig. Det gör mig trygg. Och lugn mitt i stormen.
Jag önskar er alla en fridfull och eftertänksam Jul.”
Hej. Hopp.
Staffan Aspegren, konstnärlig chef teater vid Smålands Musik och Teater