8 juni 2018

Varmaste majmånaden på 120 år. Torrt i marken så det dammar, bevattningsförbud och risk för skogs- och gräsbrand i stora delar av vårt avlånga land. Säga vad man vill, men i brist på vår kom en ovanligt tidig sommar och frågan är ju hur länge det kommer att hålla i sig? En sak är säker, det behövs balans för att bygga ett gott liv och både vi och naturen behöver både värme och vatten i lagom dos för att utvecklas och växa.

Det behöver också våra själsliga depåer och det behövs nya och blandade intryck för att ge näring åt tanken. Alla länsteatrar runt om i landet är verkliga näringsspridare som använder konsten för att väcka nya frågor, kanske ge svar på några och bidra till inspiration och växtkraft för samtal och resonemang kring livet och den tid vi lever i.

Kulturverksamhet generellt och scenkonst i synnerhet har verkligen en förmåga att väcka känslor. Kanske inte alltid just de känslor vi är beredda på eller har rustat oss för, men som ger oss nya insikter och anledning att vända och vrida på våra åsikter, fördomar och tidigare övertygelser. Livet är inte svart eller vitt, det finns mängder av svåra avvägningar och gråzoner att förhålla sig till och scenkonstupplevelser kan ge ytterligare dimensioner till så väl utövare som publik i mötet, i nuet.

Jag är övertygad om att både kultur- och bildningsfrågor är viktiga nycklar till en fortsatt god utveckling. Jag säger fortsatt, för jag ser mycket som utvecklas bra. Jag ser att vårt samhälle utvecklas positivt på så många sätt och att den mångfaldav erfarenheter vårt land är så rikt på kan ge oss så mycket bra om vi välkomnar olikheter och ser dem som en gemensam resurs för nya upptäkter om både oss själva och varandra.

Runt om i landet möter våra teatrar så väl unga som gamla, teatervana och dem som upplever en föreställning för allra första gången. De välbeställda och de med knappa resurser, nyanlända och väletablerade strålar samman i teaterhusens salonger, i klassrummen, i bygdegårdar eller i utomhusmiljöer. Där möts tankar, där ryms glädje och sorg. Där blandas lek och allvar och där finns en möjlighet att skapa eftertanke och dialog om det mänskliga, om världen och värden. Länsteatrarna är en resurs som inte ska underskattas utan lyftas fram och bejakas.

Som politiskt aktiv måste jag våga tro på att saker som skapats av oss människor också är möjliga att utveckla, förändra och förbättra. Jag måste våga tro på att olikheter kan förena, att medmänsklighet och samtal kan föra oss framåt, ge oss hopp, idéer och lösningar för framtiden. Om jag inte tror på att samhället kan påverkas kan jag ju lägga ner mitt engagemang och ge upp? Det är jag inte beredd att göra!

Jag hoppas innerligt att kulturpolitiken ska få det utrymme den förtjänar under de knappt 100 dagarna som är kvar av valrörelsen. Jag förstår att allt ifrån skattefrågor och socialförsäkringssystemens urformning, till vård-, skol- och omsorgsfrågor är jätteviktiga. Men även samtalet om de centrala och stora samhällsfrågorna behöver genomsyras av humanism, eftertanke och respekt för alla människors lika värde. Det krävs en tillåtande, fri och respektfull samhällsdialog, en dialog som kulturen- och konsten kan bidra till om vi ger den utrymme och litar till dess kraft.

Det behövs ett rikt kulturliv i hela landet. Länsteatrarna är viktiga aktörer med sin förankring i det regionala och lokala som inte ska glömmas bort eller förminskas!

Vi alla har möjligheter att påverka i det till synes vardagliga och nära och i det större, bredare perspektivet. Jag ser som min uppgift att kämpa för de ”positiva vibbarna”, vill vara den som låter droppen urholka stenen, så att fler upptäcker vad scenkonsten och kulturen kan ge oss som individer och samhälle. Demokratin måste ständigt återvinnas och vårdas, den får aldrig tas för given.

Åsa Kratz, ordförande i Länsteatrarna i Sverige

Bilden överst: Foto Erik Unnerdal