Nästa spelår på Länsteatern på Gotland har rubriken ”Teaterns magi – hänger på mångfalden!”. Teaterchef Thomas Sundström sätter fokus på mångfaldsarbete och låter det genomsyra allt arbete på teatern, bland annat efter att ha blivit inspirerad på länsteatrarnas höstmöte, som hade just Mångfald som tema.

Vi blev inspirerade av Thomas och bad honom utveckla sina tankar i en krönika:

”Så här ligger det till:

Thomas Sundström, teaterchef Länsteatern på Gotland, foto LGT

Vi måste se till att vi når MÅNGA människor i vår region. Dels för biljettintäkterna (kultursamverkanspengarna, statens minskade kaka…jaja…) dels för att vara en angelägenhet för de som bidrar till kalaset, d.v.s. alla som betalar skatt på löner, fastigheter och kexchoklad.
Teatern, scenkonsten i stort, kämpar mot nya publiktrender och förväntningar. Gårdagens succéer mättar inga munnar eller lyser upp dagsaktuella budgetäskanden.
Varför levande scenkonst när det finns så mycket på Youtube?
Vi som läser det här har väl inget problem med just den prioriteringen, men dom andra…resten av världen…hur tänker dom?

En av de viktigaste poängerna med levande scenkonst är publikens medskapande: När en PET flaska blir ett rymdskepp, när en tygdocka blir ett älskat barn, när en knallpulverpistol blir ett dödligt vapen… När publiken i rummet är med och skapar fiktionen här och nu, uppstår magin som är unikt för scenkonsten. Vi, dom, alla, VET  ju att rymdskeppet är en plastflaska, att barnet en docka och mordverktyget en attrapp, men vi tänker att OM…

Delaktighet alltså.

Men hur är det med valet av skådespelare då? Varför måste Julia spelas av en ung kvinna och Quasimodo av en man?
Den engelska skådespelaren Hugh Quarshie, som är bördig från Ghana, sa en gång till mig (apropå att jag ville låta vita skådespelare med svart pannband spela afroamerikaner i Ragtime!): -When I can play Hitler, you can do that. Det slog mig att Hugh aldrig skulle erbjudas rollen som Hitler trots att är en av Englands bästa skådisar (Royal Shakespeare Company etc). Och det är därför scenkonsten befinner sig i en publik kris.

Vi tror oss om att skapa scenrum av kartonger som blir slott, plaströr som blir åkrar och dartpilar som blir blommor. Men samma publik ges inte förtroendet att se de bästa skådespelarna för att de har fel ålder, fel kön, fel rörelsemöjlighet eller fel hudfärg.

Frågan om mångfald är för viktig för att kidnappas av några välmenande själar i Sveriges riksdag, den handlar faktiskt om vår överlevnad som relevant, gemensamt finansierad verksamhet.

Länsteatern på Gotland arbetar med teman för varje spelår för att ”vässa eggen i vårt slöa uppsåt”. Nästa spelår heter: Teaterns Magi – Hänger på Mångfalden.”

Thomas Sundström, teaterchef Länsteatern på Gotland