-Kultur är bra för folkhälsan! Den bygger broar och gör oss mer toleranta, säger Lennart Thörnlund (S), vice ordförande i Länsteatrarnas styrelse sedan årsmötet 2013. Lennart är stålverksarbetare från början, men började tidigt arbeta fackligt och kom på så sätt in i politiken. Och kulturen. Vi bad Lennart skriva en presentation några rader om sig själv.
Lennart Thörnlund, vice ordförande, Länsteatrarna i Sverige
”Jag heter Lennart Thörnlund och bor i Luleå och sitter sedan tre år tillbaka i styrelsen för Länsteatrarna i Sverige och är sedan årsmöte 2013 även dess vice ordförande. Jag är socialdemokrat och sitter sedan många år i landstingsfullmäktige i Norrbotten och har under åren haft ledarskap i några nämnder och styrelser som bland annat primärvården i Luleå och sjukhusdirektionen i länet. För drygt tio år sedan omorganiserade landstinget den politiska organisationen. Då lämnande jag ordförandeskapet i det då nybyggda sjukhuset i Luleå/Boden som vid det tillfället var Europas modernaste. I grunden är jag stålverksarbetare men ganska tidigt kom jag in i den fackliga verksamheten och är sedan flera år tillbaka aktiv på heltid som ordförande i IF Metall Norrbotten, och på fritiden är ordförandeskap i Folket hus och politiken som gäller.
Personligen så tycker jag att kultur är en viktig del i våra liv och det visar även flera vetenskapliga studier att den är bra för folkhälsan och skapa friskare medborgare. I tider när människors lika värde ifrågasätts från vissa håll bygger kulturen broar och gör oss mer toleranta. Våra barn och ungdomar är vår framtid och då är det viktigt att alla barn och unga ges möjlighet att få uppleva professionell scenkonst, och det är en viktigt fråga som vi i styrelsen arbetat hårt med under det senaste året. Här kan man inte nog mycket understryka hur viktig skolans roll är så att de får möjlighet att möta scenkonten som ett alternativ till bland annat sociala medier och spel som dagen ungdomar ägnar en hel del tid med, med speciell adress till våra kommun och rikspolitiker.
Mitt aktiva intåg in i kulturen startade i och med den nya organisationen i landstinget genomfördes och jag då blev ordförande i den nystartade Regionala beredningen. Beredningen sysslar då som nu med allt utom sjukvård där kulturen, utvecklingsfrågor kommunikationer och internationella frågor ingår. Något överraskad blev vissa kulturskribenterna i länet då jag som ”högoddsare” valdes som ordförande för stiftelsen Norrbottensteatern då landstinget strax före hade gjort ekonomiska nerdragningar på kulturen. En av kulturkritikerna gick så långt att han i ett morgonprogram i lokalradion gjorde liknelsen att ” nu har vi fått bocken till trädgårdsmästare” i och med valet av mig. Trots dessa skeptiker så har ”bocken” klarat sig ganska bra och det har trots allt blivit tolv år med ”klubban” sedan denna stormiga tid som då rådde. Norrbottensteatern står i dag på en hyfsad ekonomisk god grund och jag ser ljust på den framtida verksamheten men det finns även orosmoln för oss på himlen.
När vi nu går in i supervalåret som det kallas i media så vill jag passa på som socialdemokrat och understryka att den nationella kulturpolitiken är viktig och att den ska präglas av en hög tillgänglighet för medborgarnas bästa på alla dess plan. Men för det behövs en kulturell infrastruktur i hela landet i form av institutioner för musik, dans och för våra kära teatrar som vi måste värna om. Det är en av de kärnfrågor som Länsteatrar i Sveriges driver hårt, nämligen värna om scenkonsten utanför våra storstäder. Den stora frågan som vi i Norrbottensteatern och för all en del övriga länsteatrarna i landet jobbar med är den sedan länge uteblivna pris- och lönekompensation i anslagen till våra institutioner. Om vi inte får till en förändring på det är risken stor att våra institutioner runt om i landet långsamt börjat förtvina och får allt svårare att upprätthålla sin roll och sitt uppdrag. För Norrbottensteatern är det en stor utmaning i framtiden att ekonomisk kunna orka fortsätta att turnera bland våra fjorton kommuner och kunna just vara hela länets teater, på en ¼ av landets yta.
Nu när vi har ersatt 1974 års kulturpolitik med den nya samverkansmodellen funderar jag ibland på kammaren vad den har fått för positiva effekter efter allt arbete och kraft och deltagande från landets alla hörn som är nedlagt för att förverkliga reformen. Samverkan inom regionerna och länen har fått en rejäl knuff framåt men de ekonomiska medlen i första hand från staten har uteblivit om man bortser från en ökad ram för projektmedel som kommit till. Det behövs nog lite mer om vi inte ska få citera skräddaren i HC Andersens saga om att rocken bidde en tummetott.
En av mina första och en av de starkaste upplevelser som jag har från en teaterscen, och som berörde mig starkt, sträcker sig till tillbaka till mina tidiga tonår. Det var riksteaterns uppsättning av Anne Franks dagbok i Hermelinsskolans aula i Luleå som sedermera blev Norrbottensteatern provisoriska hemvisst innan det nya teaterhuset invigdes1986. Pjäsen och berättelsen från andra världskriget berörde mig som sagt var väldigt starkt. Jag gick länge efteråt och funderade i min sökande tonårshjärna och tyckte redan då att välden var nog allt grym och orättvis med tanke på hennes tragiska öde som hon gick till mötes. När jag ser till min roll i styrelsen så kan man konstatera att vi har stora utmaningar att jobba med under detta år för att flytta fram Länsteatrarna i Sveriges positioner. Frågor och funderingar som kan bidra till detta och som finns runt om i teatersverige lyssnar jag gärna på så det är bara att höra av er.”
Lennart Thörnlund, Luleå 14 februari 2014