Regionteater Väst är Sveriges största turnerande scenkonstinstitution för en ung publik och en av landets största producenter av dans och teater. Hösten 2024 bjuder på 3 urpremiärer: Hur du blir en Good Guy som utforskar våld i en bred bemärkelse, De utvalda, inspirerad av konstnärerna Hilma af Klint och Anna Cassels liv och dansföreställningen Som Rödluvan, som leker med frågor om hur sagor uppstår, vem som berättar dem, och vad som är ont och gott. Vi ställde några frågor till de konstnärligt ansvariga!
Hur du blir en Good Guy – en föreställning om våra föreställningar om våld
Föreningen Good Guys kommer till klassrummet för att demonstrera ett fåtal, enkla och okomplicerade metoder om vad våld är. De visar vägen till ett våldsfritt liv. Föreningen Good Guys hjälper dig att syna ditt eget våldsbeteende och omvandla ditt inre vilddjur till en fluffig krambjörn. Men föreläsningen blir inte riktigt som de har tänkt sig… Hur du blir en Good Guy utforskar våld i en bred bemärkelse och utmanar oss att ställa frågor om våra egna våldsnormer.
Hej Sofi Orem Skoglund, du har regisserat Hur du blir en Good Guy. Varför ville ni göra en föreställning om ungas föreställningar om våld?
– Våld som ämne är ju ständigt aktuellt. Det är något vi alla har en relation till. Det är överallt, både som underhållning och som nyheter. Det gör också att vi förväntar oss att våld ska vara det stora, tydliga – mord, skottlossning, misshandel – och ignorerar mer det lilla, oftast icke-fysiska, vardagliga våldet. Vi vill undersöka när en egentligen uppfattar något som våld, och varför i så fall. När tycker vi det är underhållande att någon känns gränslös och när blir det bara jobbigt eller rent av obehagligt? När blir det våld? Framför allt upplever jag att vi ofta har en väldigt förenklad eller rent naiv bild av både våld och icke-våld. Att det är så lätt att säga ”våld är aldrig okej” och så svårt att leva upp till det i verkligheten.
Hur har ni gått tillväga i skapandet av föreställningen?
– Eftersom vi visste att föreställningen skulle spela i klassrum ville jag och scenograf Maja Döbling ta vara på kvalitén som finns i när något sker här och nu framför eleverna, och landande då att ramen skulle vara en anti-våldskurs som kommer till skolan. Utifrån det så utformade vi då föreningen Good Guys och en idé på en båge i föreställningen. Men sen när vi gick i rep tillsammans med skådespelarna la vi det bakom örat och fokuserade i stället på att bara undersöka vad vi själva tänkte var intressant kring våld. Vad hade vi för upplevelser eller funderingar? Vi ställde frågor om ämnet och försöka besvara dem scenisk. Vi improviserade fram karaktärer genom intervjuer. Vi hade ett väldigt lekfullt rum där vi provade väldigt mycket. Sen efter att ha materialgenererat i fyra veckor rensade vi tills vi kunde pussla ihop en dramaturgi och ändå sätta ihop ett slags manus.
Kan du berätta lite om Föreningen Good Guys?
– Good Guys är en förening som vill hävda att det är enkelt att säga nej till våldet och ja till snällheten. De satsar på en mjuk och trevlig framtoning men de är också väldigt upptagna av att ha ett tydligt varumärke. Deras logga, krambjörnen, är bokstavligen på nästan allt de har med sig. De är inte så intresserade av de bakomliggande faktorerna till våld utan de fokuserar mer på simplifierade verktyg och metoder. Allt ska vara enkelt och okomplicerat. De tre medlemmarna som föreningen har skickat för att hålla kursen ”Hur du blir en Good Guy” visar sig dock ha sina egna motiv kring varför de är med i föreningen och vad de vill ha ut av mötet med eleverna.
Vad blir elevernas upplevelse av föreställningen, vad händer när ni kommer till klassrummet?
– Vi ville leka med förväntningarna på vad en riktigt anti-våldsföreläsning skulle innehålla och se ut, så till en början presenteras den mera som en sådan, om än en lite märklig en. Men efterhand blir både metoderna de lär ut och framför allt hur de beter sig mot varandra mera skruvat. Det kommer bli absurt, jobbigt och antagligen också ganska pinsamt. I ett klassrum kommer vi ju väldigt nära eleverna och vi jobbar också med ett direkt tilltal till dem, så det känns rätt våldsamt när karaktärerna slutar ta ansvar gentemot publiken och går in i konflikt sinsemellan istället. Jag hoppas eleverna upplever det som ett väldigt osäkert rum, där de inte riktigt kan känna sig säkra på vad karaktärerna kommer göra härnäst och inte heller på vilket som är rätt sätt att reagera som publik. För jag tror att det är när vi känner oss osäkra vi kan fundera över våra egna reaktioner och reflektera djupare om varför vi upplever något som våld.
För regi står Sofi Orem Skoglund, för scenografi/kostym står Maja Döbling och för maskdesign står Maja Asp. Ensemblen består av Michael Engberg, Peter Lorentzon och Jenny Nilsson. För årskurs 7–9.
Läs mer här.
Se en film här.
De utvalda – en berättelse om sökandet efter sanningen i konsten
De utvalda är en pjäs för mellanstadiet, inspirerad av konstnärerna Hilma af Klint och Anna Cassels liv. När Hilma får kontakt med de mystiska De höga mästarna och finner en egen väg in i skapandet prövas vänskapen mellan henne och Anna. De tvingas bestämma sig för hur långt de är beredda att gå för konsten, en väg som tycks kräva att de offrar både vänskap och lojalitet – och som riskerar att leda in i galenskap.
Hej Nadja Hjorton, du är regissör. Vad är det i den numera kända konstnärinnan Hilma av Klints liv som är relevant för barn i mellanstadiet, vad fokuserar ni på?
– Vår föreställning handlar om konst, dedikation och vänskap. Den är inspirerad av Hilma af Klint och Anna Cassels liv men utspelar sig i en fiktiv, anakronistisk, ganska skruvad värld. Vi har fokuserat på relationen mellan Hilma och Anna. Vad händer med vänskapen mellan två nära vänner när den ena av dem plötsligt är med om något stort och avgörande, (i vår pjäs Hilmas andliga kall), som den andra inte förstår? Jag tror att det finns stor igenkänning kring det hos en mellanstadiepublik som befinner sig i en ålder när vänner får en allt större betydelse i deras liv.
Vad inspirerade dig till att skapa föreställningen De utvalda?
– Jag har länge varit intresserad av Dimen Abdulla som dramatiker. Hon är en väldigt spännande konstnär som rör sig fritt mellan olika konstdiscipliner och hon har en alldeles unik hjärna och blick på världen. När man pratar med Dimen så är det som att gå in i en labyrint av tankar, begrepp och bilder. Det är sjukt inspirerande. I föreställningen har det varit viktigt att lyfta fram människor som brinner för konst. Jag upplever att vi ofta får ta del av berättelser om unga människor som brinner för sport men här är det konst som får stå i fokus och det tycker jag känns extremt kul.
Hur delaktiga kommer eleverna vara, i processarbetet och under föreställningen?
– Vi har träffat publik i processen som vi alltid gör. De har varit referenspublik och provpublik. Vi har också haft läsningar med målgruppen när manuset skrevs.
Är det något särskilt du vill berätta om, som du tycker är speciellt för den här föreställningen?
– Vi har jobbat väldigt tätt tillsammans och skådespelarna Rebecca Hayman, Liv Hargne Granath, Fabiola Cruz tillsammans med scenograf Lisa Berkert Wallards, kompositör Foad Arbabis musik, maskör Maja Asp och ljusdesigner Michael Forsberg har alla har varit viktiga för hur föreställningen formats.
– Sen har det varit väldigt spännande att fråga sig ”hur skapas en konstnär och vad är det som gör att vissa skapar konst?” Finns såklart inga enkla svar på det men jag skulle säga att vissa människor har ett behov, ett driv, en vilja, en förmåga att se och att skapa öppningar in till nya världar. Att sätta något nytt in i vår värld. Tillblivelse. Det finns något hoppfullt i det tycker jag. Att vilja skapa i en tid som också präglas av hemskhet.
De utvalda spelas för årskurs 4-6.
Läs mer om De utvalda här.
Se en film här.
Som Rödluvan – en dansillusion om Rödluvan, vargen och alla vi andra
Som Rödluvan hade urpremiär i Borås den 4 september. En dansillusion om Rödluvan, vargen och alla vi andra som vänder sig till årskurs F–3. Med avstamp i den klassiska sagan om Rödluvan leker föreställningen med frågor om hur sagor uppstår, vem som berättar dem, och vad som är ont och gott.
Hej Örjan Andersson, du är koreograf för Som Rödluvan. Det är sagan om Rödluvan – och ändå inte? Vad har ni tagit fasta på, vilka är frågeställningarna som ni tar upp?
– Jag och Magnus Lindman, som står för texten, gillar att behandla klassiker då alla eller de flesta har ett förhållande till dito och vi är då friare att vrida och vända på dessa för att förhoppningsvis belysa dem på ett nytt sätt. I denna gamla, väldigt korta saga har vi försökt nyansera bilden lite av de fyra huvudkaraktärerna. Kanske är just nyansering något som känns extra aktuellt idag i den polariserade tid vi lever i.
Kan du berätta lite – vad kommer vi få se på scen?
–På scen ser vi en ganska klassisk bild som förändras och skruvas till vartefter att föreställningen utvecklar sig. Allt är kanske inte som man tror…
Vad önskar ni att eleverna tar med sig när de lämnar föreställningen?
– En rolig upplevelse med skratt och allvar och förhoppningsvis en lust att titta på mer dans/teater framgent.
Hej Felix Björklund, du skapar musiken till Som Rödluvan. Kan du berätta lite om hur du går tillväga när du skapar musik till en föreställning?
– Det handlar om balans mellan det egna konstnärskapet och att vara den lagspelare som förverkligar regissörens vision. För det behöver man skapa ett gemensamt språk genom att prata mycket musik och scenkonstmed varandra. Sedan gör jag en palett med musik och ljud som jag sätter ihop i samarbete med regissör, skådespelare och dansare under repetitioner.
Vad har inspirerat dig när du har gjort musiken till Som Rödluvan?
– Rödluvan är orädd och lite naiv. Jag har velat hitta en kontrast mellan det naiva, lekfulla och det mörkret som lurar därute. Som Rödluvan tar alla karaktärernas perspektiv i beaktning och det var viktigt att ge alla karaktärer sina egna ljudvärldar. Ledmotiv om man så vill.
Du har nyligen startat ett nätverk för kompositörer som jobbar med scenkonst. Kan du berätta lite om det?
– Jag kände och såg ett behov av en plattform för oss som verkar i scenkonstvärlden men pratar musikspråk. Vare sig man skriver operor, skapar experimentell jazz eller elektronisk musik finns gemensamma ämnen att diskutera. Arbetsmetoder, ny teknik, att översätta en scenisk idé till musik, rättighetsfrågor till exempel. Jag hoppas också vi kan uppmärksamma och stärka musikens roll i scenkonstbranschen i stort.
Koreografi/regi av Örjan Andersson och för text står Magnus Lindman. För scenografi/kostym står Josefin Lindskog, för ljus står Ida Gustafsson och för musik står Felix Björklund. Repetitörer är Helena Lundqvist/Jim de Block/Andrzej Glosniak och ensemblen består utav Cassandra Arnmark, Oliver Flor Jull, David Forsberg, Lauren Jenkins och Yorgos Michelakis. För årskurs F–3.
Läs mer här.
Se en film här.
Bilden överst: Hur du blir en Good Guy. Foto: Daniel Andersson.